Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
Den store konstnären slog sin hvita vackra
hand för den höga pannan, just där en väl fri-
serad lock föll ned alldeles händelsevis.
”Höll jag inte på att glömma musiken!..
Inte piano, mina vänner. Det är ett simpelt in-
strument. Nej, fioler ska vi ha och klarinetter.
Det är konstnärligt... Ah, se där kommer Mina!
Det var riktigt snällt att du kom, mitt vackra
barn. Slå dig nu ned, nej, nej, nej, slå dig inte
ned . .. Dansen börjar strax och jag är säker på
att ingen enda af damerna blir sittande.”
Det var icke godt att ”slå sig ned” eller
bli sittande i denna danssalong, så vida man ej
ville taga plats på golfvet. Både herrar och da-
mer stodo i grupper, lifligt samtalande. Den
som Gregorin hälsat med namnet Mina var en
ung, utmärkt vacker, kvick och liflig flicka, allas
älskling, och det syntes, att fru Gregorin satte
värde på att se henne hos dem. Hon kyste henne
och tryckte moderligt ömt hennes händer. Det
var vanligtvis icke många fruntimmer som in-
funno sig på makarna Gregorins fester. Och lik-
väl voro dessa tillställningar så fullt respektabla,
att hvarje mor kunnat skicka dit sina döttrar:
”Damer behöfva vi inte”, brukade skådespe-
laren säga. ”Sådana består jag själf”, och han
gjorde en faderligt öm åtbörd åt sina döttrar.
De få fruntimmer som infunno sig tillhörde
teatern och kommo dit naturligtvis för att roa
sig, men också af kamratlik välvilja mot den ut-
märkte skådespelaren.
”Ja, musiken! ... Hur mycket är klockan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
