Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 39 —
och stärkande nios, som säkert skall smaka godt efter den långa,
anslrängande vandringen . . . Si!t nu ned, oeh hall till godo och
ät sä mycket du har lust’
Signe, som åhört lians urd mod knutna händer och sammanbitna läppar, sätter
aig nu mekaniskt vid bordet och äter långsamt några skedblad ur grytan jemte några
bitar bröd. Sigrune sjelf äter raskt och med god matlust. — Efter en liten stund
lägger Signe skeden ifrån sig.)
SIGRUXE.
Har du redan slutat äla"?
SIGNE (sträft:,
Ja.
SIGRUNE
(fortsätter ännu en liten stund att äta, reser sig derefter, ställer grytan i
spi-selvrån, aftorkar skedarne med ett handkläde och lägger dem åter i sin väska, (rår
derefter bort till halmkär"varne, tar hälften utaf dem och lägger dem omsorgsfullt
tillrätta på långbänken samt breder de begge fällarne öfver halmen. Signes ögon
följa honom hola tiden med ett lurande och misstänksamt uttryck,)
Se der är nu din bädd, och här är min! . . . Sof nu lugnt
•och godt till soluppgången eller längre, om det dig lyster!
(Sedan ban derpå laggt den öfriga halmen en smula tillrätta ät sig sjelf, liiggcr han
sig insvept i sin kappa på bädden, gör ett korstecken ötver sitt bröst ocli somnar
strax derpå in.)
SIGNE
(har under tiden laggt sig emellan de begge fällarne; men hon sofver ej, utan
lyfter allt emellanåt på hufvudet, för att se, om Sigrune somnat. Månen belyser
starkt jagtknifvcn, som hänger i spiselvrån. IFon blir den varse, sätter sig upp i
sängen qph stirrar pä knifven. Sakta till sig sjelf:)
Se der är en befriare — ett präktigt vapen! . . . Nu kan
jag med ens stilla mitt qvalda hjertas oro! (Bittert) Du trodde
du skulle böja mig, du fräcke yngling . . . du trodde jag gifvit mig
på nåd och onåd som trälinna åt dina nycker — ditt ädelmod,
som för mig är icke bättre än den värsta skymf! . . . Men
nu jag borrar det hvassa stålet in uti mitt hjerta, dä har jag
ända segrat öfver dig, i det jag löst din fånge utur hennes
fjettrar! . . . (Besinnar sig ett ögonblick.) Men hvarför skall yW/dö’?
Det vore bättre att med ett väl måttadt hugg rödja honom undan,
som vågat alt med fräcka händer förgripa sig på kungadottern! . . .
Ar jag blott lyckligt af med honom, så kan jag i soluppgången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
