Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅRT RAND
Malning af OTTO HESSELBOM.
NATIONALMUSEUM
I~^all, julesnö, och susa, djupa mo!
. Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder, blif vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sofva under kyrkohällen,
sjunger »Karolinernas» skald, som innerligt har fattat svensk natur och svenskt
väsen. »Sverige, moder!» Man älskar sin mor men har litet svårt att utbreda sig
för hvem som helst om hennes förtjänster. Vi veta mycket väl, att det finnes andra
mödrar, skönare, mäktigare, visare än vår. Vi begära ej, att andra skola känna
annat än aktning för vår mor, men själfva veta vi, hvad vi utom lifvet ha fått
för skatter af henne. Stora konstnärer ha ofta lyckats på ett alldeles särskildt
sätt, då de målat eller tecknat sina mödrar. Den kärlek och vördnad, som
ledde handen, har skapat bestående skönhetsvärden. Man tänke på Durers
teckning, på Rembrandts, på Whistlers, på Carl Larssons målningar af deras dagars
upphof. De bundna källsprången porla fram, lösta af kärlekens värme, och
»hjärtats hemliga skatt blir», som Durer säger, »uppenbar i verket». Så blir det
äfven, då konstnären skildrar den jord, som fostrat honom. Han finner och
påvisar skönhet och storhet, som ingen annan sett, och gör därigenom sina
landsmäns känslor för det gemensamma fosterlandet djupare och fylligare.
I Sverige genomgå vi nu en period, då vi måste reagera både mot en tid af
nationellt falskt patos och frasväsende och mot den riktning af nationell själf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
