Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strömmingsnät hänga till torkning och lagning, allt detta har skildrats
mästerligt i Strindbergs »Hemsöborna» och på Albert Engströms teckningar. Andra
konstnärer ha målat de lummiga vikarna in emot Stockholm. Sällsynt starkt
kommer känslan af sommar fram i Richard Berghs stora tafla »Nordisk
sommarkväll» på Göteborgs museum. Man befinner sig på Lidingön å en veranda
vid Kyrkviken (s. 15). Ett ungt par ser ut öfver den frodiga grönskan. Nere
vid vattenbrynet ser man ångbåtsbryggan. Det är ett ögonblick af lycka. Man
tycker sig böra bina surra i värmen. Deras entoniga sång kommer en att
känna nuets 1’ullhet ändå starkare.
Stockholmarna se på sin skärgård med kärlekens ögon, och det är svårt för
dem att veta, hur den förefaller främlingen, som nalkas hufvudstaden österifrån
och från en stor ångbåt skådar ut öfver kobbarna, där sälhundarna krypa,
glider förbi holmarna, där af stormen förtvinade martallar kämpa för lifvet, och
slutligen når Stockholm öfver vida, än mörkblå, än blågrå fjärdar, genom trånga
sund, förbi lummiga stränder, ej sällan vanprydda med arkitektoniskt
tvifvel-aktiga eller rättare otvifvelaktigt fula villor. Förstår utlänningen, som ser detta
för första gången från sitt höga ångbåtsdäck, något af allt det lustiga, vackra,
rörande och storslagna, som vi se, som lefvat vid, på och i detta vatten och
fått våra ögon öppnade af Sehlstedts visor och Carl Larssons teckningar
till dem, af Strindbergs noveller och romaner, af Liljefors, Axel Sjöberg
Richard Lindström?
* * *
Skärgården i Bohuslän har mera storvulna former och en strängare
skönhet, åtminstone i hafsbandet, ty i de inre bohuslänska fjordarna är
växtligheten yppig. De resande, som från England med båt komma till Göteborg, få
först se klippor kala som fästningsmurar men med vackrare former sticka upp
ur bränningarna. Karl Nordström, född på den bohuslänska ön Tjörn, har
med kärf manlighet afbildat dessa granitklippor med de mjuka linjerna, än
med fräsande skum kring foten, än med eldar flammande på sina toppar.
Nordströms konst har ett visst sammanhang med våra äldsta förfäders
naturmystik, och när man ser hans tafla »Påskeldar» (i Thiels galleri), där lågorna
hälsa det kommande ljuset, tänker man på att i tusentals år svenskar ha jublat
omkring dessa eldar, glädjande sig att mörkret och köldens välde än en gång
var brutet (s. 23). Det är Karl Nordström och Carl Wilhelmson, som skildrat
naturen och folket på Västkusten, den förre bergen och de dekorativa
molnmassorna, mot hvilka de afteckna sig, eller också de undangömda dalarna, där
solen steker och lummiga busksnår, skyddade för blåsten, fylla skrefvorna. Den
senare målar det allvarliga folket, som bebor landskapet, och som om vintern
omsätter de glittrande sillstimmen i silfverslantar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
