Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ack Värmeland, du sköna, du härliga land, du krona bland Svea rikes
länder», heter det i sången, och äfven om de flesta andra landskap känna sig
som den skönaste ädelstenen i Sveriges krona, så har ingen kunnat uttrycka
sin kärlek till hemmet så som värmlänningarna. Deras sång har, buren af mäktig
lidelse, som en väldig älf brusat ut öfver Sveriges land. »Det går ett bälte
af järn om Sveas midja», och i Värmlands grufvor hämtas mycket järnmalm,
men ännu ädlare metaller ha brutits i det värmländska hjärtat. »I största
delen af landet har först järnet brutit bygd», skrifver Erik Gustaf Geijer om sitt
hemland, och ur hans manliga hjärta ljuder en svensk ton, som minner om
Tegnérs ord om vårt språk: »Ren är som malmens din klang.» Geijer har också
brutit bygd. Hans anda har något af frisk luft.
Då värmlänningen Tegnér en sommarnatt 1811 körde ett lass malm från
Rämens bruk till Filipstad, framsprang i hans sinne under vandringen i de
djupa skogarna dikten »Svea», i hvars klingande rytmer och flammande bilder
all oro för det närvarande och alla goda föresatser för framtiden fingo en form,
som väckte hela fosterlandets jubel.
På bruken, herrgårdarna, prästgårdarna och bondgårdarna i Värmland lefver
sång och saga ett starkare lif än på andra ställen i Sverige. Seder och bruk
vid helgerna, minnen från urgamla kulthandlingar, som med så starka band
fäst oss vid hemtrakten och dem, som lefvat där före oss, bibehållas mer
i Värmland än på andra ställen.
Julen är den största svenska högtiden, då man vill, att allas ögon skola
lysa och alla hjärtan brinna för att besegra mörkret och kölden. Då samlar
man sig i det gamla hemmet, då stärker man sig genom att på en gång få känna
och äfven visa, att det finnes några, som man håller af, och att man vill
glädjas med dem, tänka på de döda, hoppas på framtiden, främst då man ser
barnen fröjda sig åt julgranen, ljusen och julklapparna och vid tonerna af någon
gammal julpolska, som i sin lidelsefulla melankoli väcker minnena, dansar
omkring lifvets träd med ljus, äpplen och stjärnan i toppen. Till ottesången på
juldagen far man ännu i de gamla skogsbygderna med bloss. Somliga glädja
sig mest åt den gamla psalmen »Var hälsad, sköna morgonstund», andra finna
höjdpunkten ligga i det brännvin med kall skinka, som man efteråt blir bjuden
på. De rätta julfirarna glädja sig åt alltihop. En vacker värmländsk sed
är Luciafirandet. Julen, ljusfesten, inledes med att den 13 december, innan det
ännu blifvit dager på morgonen, husfrun eller någon af flickorna, hvitklädd
och med tända ljus instuckna i en grön krona af grankvistar på hufvudet, bjuder
husets alla medlemmar på kaffe på sängen. Gunnar Hallström har tecknat
detta vackra symboliska bruk, i hvilket man känner en varm fläkt och en
ljusstråle af både hednisk och kristen andakt (s. 3l). Detsamma erfar man äfven
inför den stora värmländskan Selma Lagerlöfs fantasivärld. Denna vala, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
