Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En majdag i Värend
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lycka som en med gipsfigurer kringvandrande
italienare, hvilken sjöng Tarantellan för svenska
bönder. N. W. Almlöf var en myndig länsman och
Isidor Dannström väckte stormande jubel för sin
utmärkta klockare. Öfriga af de förnämsta
framställarne fingo, såsom en bland åskådarne sedan
uttryckte sig, »uppbära rättvisa loford för en riktig
och naiv uppfattning af sina roller».
Vid hvarje uttryck, som syftade på dagens
betydelse, klappades händerna i salongen, och då
föreställningen var slutad, begärdes och afsjöngs
folksången, den gamla »Bevare Gud vår kung!» Man
nöjde sig icke då med att låta orkestern spela den
sången, utan den sjöngs verkligen af alla närvarande.
Att En majdag i Värend, ehuru själf icke af
något egentligt dramatiskt värde, likväl bidrog att
höja smaken för inhemsk dramatik är obestridligt.
Liksom efter den kalla och torra våren 1843 följde
en ganska vacker och varm, men ej het sommar,
så gick den svenska dramatiken en bättre, om
också icke lysande framtid till mötes.
Och ännu lefva bland oss icke så få af dem,
som uppträdde i »En majdag i Värend». Jag kan
nämna hrr Dannström, Günther och Sundberg, af
hvilka den sist nämnde utförde en bonddrängs roll,
fröken Fundin, som spelade Karin, fru Billing (då
mamsell Ström), som var Ingrid, bägge bondflickor,
fru Sundberg (då mamsell Gillberg), som återgaf
en liten flickroll (Elins) samt fröknarna Fägerstedt
och H. Ek, som deltogo i »Värends lifvakt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
