Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från skandinavismens ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade ännu ej fattats af den hänförelse, med
hvilken i synnerhet Själlands och Sydsveriges invånare
räckte hvarandra händerna. Det gamla
nationalhatet mot danskarne hade icke riktigt utplånats ur
uppsvearnes hjärtan.
»Icke med ens krossas sekelgamla fördomar»,
sade Gustaf Ljunggren i sitt tal vid minnesfesten
den 31 maj 1880, men talaren erinrade ock om, att
det låg sanning i skaldens ord »Söndringens tid är
förbi» och att det var just Tegnér och Oehlenschläger,
dessa »folkskalder i ordets högsta och ädlaste
betydelse», som grundade och förmedlade det stora
försoningsverket. Tegnérs nyss anförda ord »hade
i hans mun en klang», sade Ljunggren, »en
betydelse som i ingen annans. Det var ett väckelserop
och ett fridsrop. Det var grafsången, med hvilket
det sekelgamla hatet jordades, det var lärksången,
med hvilken den gryende försoningen helsades.»
Denna försoning hade för femtio år sedan
hunnit så långt, att Köbenhavns och Lunds studenter
för första gången företogo ett gemensamt gästbesök
hos de svenska studenterna i Upsala samt då
äfven helsade på i Stockholm. Här var allmänheten
dock icke riktigt förberedd. Åtskilliga bland de
bildade, de unga i synnerhet, hade nog fattats af
det för norden betydelsefulla i detta vänliga
sammanträffande, men andra bland dem, synnerligen
de som tillhörde hofvet, regeringskretsarne och
de högre ämbetsmännen, sågo närmandet med
misstänksamma blickar, vädrade »demagogische
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
