Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1836
”Sång den 5 April”.
Ur Biskop Esaias Tegnérs hyllningsdikt till Svenska Academien.
Jag stod på stranden nnder Kungaborgen
när dagens oro ändtlig somnad var,
och öde voro gatorna och torgen
och på Kung Gustafs stod sken månen klar.
Der låg ett uttryck i de milda dragen
som när det åskat i en fredlig dal,
och Hjelten var der, men jemväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.
Förunderliga makt som konstnärn äger!
Se Anden färdig så till strids som sångs,
en bild som oss sin egen saga säger,
en lefvande Gustaviad i brons!
Ja, 6ådan var han när han kom ur striden,
men sådan äfven när han gjöt sin själ
i folket in, bland konsterna och friden,
ty store andar ge sin form åt tiden
och Gustafs tidehvarf bär Gustafs drag jemväl.
Så är det i din sång, o Oxenstjerna,
Esaias Tegnér. Italiens himmel öfver Nordens berg!
Din Sångar-Gratie är en sydlig tärna,
och sydlig äfven glöden af din färg.
Hvad solglans ligger öfver Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
Och Hoppet, lifvets tröst och Diktens under,
hur hlef det diktadt under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds att du var vår.
Men som en stilla sommarqväll på landet,
när daggen darrar uti blomsterskåln,
och aftonrådnan knyter rosenbandet
kring Vesterns lockar, kring de lätta moln:
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamla till rådplägningar i byn,
sitt matta guld i vinden skördar gunga,
hvar blomma doftar, alla fåglar sjunga
och frid och salighet se ner ur aftonskyn.
Gif plats, gif plats, ty Nordens vingud nalkas,
och sången svärmar kring hans vigda mund.
Hör hur han skämtar, se hur gladt han skalkas
med nymferna uti den gröna lund.
Men ack! hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller som han kring sig strött,
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget öfver pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrödt!
I Djurgårdsekar, susen vänligt öfver
den störste sångarns bild som Norden bar!
Det fins ej tid som dessa toner söfver,
det fins ej land som deras like har.
En sång som växer vild, och likväl ansad,
bär Konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans, på gudaberget dansad
med Faun och Gratie och Sångmö på en gång!
Dernest hör Lidner: »grafvens portar knarra
på tröga gångjern, domen förestår,
och lampans matta sken på marmorn darra
och midnattsklockan ifrån tornet slår.»
Förstörd, förvissnad före mogningstunden,
en rik, men sönderbruten harmoni,
en Genius, ack för djupt i stoftet bunden,
hur ömt begråter han i lagerlunden
hvar likes qval: du hör hans eget deruti.
Och Kellgren, som »af skönhet och behagen
oss än en ren och himmelsk urbild ger»!
Sen Nya Skapelsen stått fram i dagen,
hvad ha vi andra till att skapa mer?
Hur klingar Svenska lyran i hans händer,
hur ren hvar ton, hur skär, hur silfverklar!
Ack i mitt öra, hvart jag också länder,
den Diktens grundton ständigt återvänder,
en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.
Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol deri, och hur du klagar,
hvar stodo vi om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott Barbariet var en gång fosterländskt;
men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet,
och sången stämd, och lifvet menskligt njutet,
och hvad Gustaviskt var blef derför äfven Svenskt.
I höge skuggor, ädle sångarfäder,
jag lägger kransen på ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
snart opp till eder uti stjernströdt lag.
Der låt oss sitta och se ner till Norden,
förtjuste af hvad skönt som bildas der,
och strofvis om hvarannan sätta orden
till stjernmusiken om den fosterjorden
som väl förgätit oss, men dock är oss så kär!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
