Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Descendensteorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som trängtade efter lifsförståelsen, se vi, huru vid
denna tidpunkt – i slutet af 17- och början af 1800-talet -
descendensprincipen tages upp till behandling samtidigt från
skilda håll. Engelsmannen Erasmus Darwin, fransmännen Lamarck
och Etienne Geoffroy-Saint-Hilaire och bland tyskarna ingen
mindre än Goethe – för att här blott nämna de mest bemärkta
namnen – hafva, delvis oberoende af hvarandra och på delvis
skilda vägar, sökt påvisa, att lifvets skiftande former hafva
ett gemensamt ursprung.
Det för sin tid betydelsefullaste och fullständigast
genomförda försöket att gifva naturvetenskapliga skäl
för descendensprincipen och att påvisa bestämda naturliga
orsaker till organismernas småningom försiggående förändringar
lämnades af Lamarck i hans 1809 utgifna »Philosophie zoologique».
Lamarck söker dessa orsaker i förändrade lefnadsvillkor, som
framkallats af de förändringar vår jord under sin utveckling
genomgått. Dessa förändringar ha dels omedelbart inverkat på
kroppsbyggnaden dels och företrädesvis medelbart, i det på
grund af nya lefnadsvillkor djuren komma att göra ett olika
bruk af sina organ: de organ, som användas mycket, uppnå en
stark utbildning, medan andra, som mindre eller ej alls tagas
i anspråk, småningom försvagas och bli förkrympta.
Fig. 2. Goethe.
(1749-1832).
Att ett allt famnande snille sådant som Goethe, som gifvetvis
ej kunde känna sig tillfredsställd af skapelsedogmen, mäktigt
måste gripas just af den just då aktuella descendensfrågans
universella betydelse, kan ej öfverraska. I själfva verket hör
Goethe till descendensteoriens pioniärer, äfven om han endast i
ringa mån deltagit i denna teoris vidare utformande. På hvad
sätt han närmare tänkt sig den »urtyp», som skulle ligga
till grund för alla varelser, skola vi här ej undersöka;
ur flera af hans skrifter framgår emellertid, att han var
öfvertygad om en småningom försiggående utveckling af växt- och
djurarterna. Som kännetecknande för Goethes djupa öfvertygelse
om enhetligheten, om utvecklingssammanhanget inom den organiska
naturen må här uttryckligen framhållas, huru denna öfvertygelse
förde honom till en ur principiell synpunkt viktig anatomisk
upptäckt. Hittills hade det gällt som ett af skiljemärkena
mellan människan och djuren, att människan saknade den hos
alla ryggradsdjur förekommande mellankäken. Enär ett sådant
faktum skulle vara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
