Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. De utdöda varelsernas vittnesbörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
III.
DE UTDÖDA VARELSERNAS VITTNESBÖRD.
I föregående kapitel har jag sökt gifva mina läsare
en allmän och som jag förmenar fullt objektiv
föreställning om det inbördes förhållandet mellan
de hufvudgrupper, i hvilka zoologen — oberoende
af sin ståndpunkt i frågan: utveckling eller
skapelse — sedan lång tid tillbaka uppdelat de
nu lefvande ryggradsdjuren. Men huru objektiv vi
än söka hålla vår blick på denna rad af former,
i hvilka ryggradsdjurstypen manifesterar sig, nog
ligger det nära tillhands att i denna småningom i
olika riktningar divergerande rad af organismer,
där alltid samma grundelement iklädes olika dräkt
och varieras på mångfaldigt sätt, så att det genom
sin allt fullkomligare utbildning förmår utföra allt
fullkomligare funktioner, där det nya städse har
sin rot och begynnelse i det gamla — nog ligger det
nära tillhands, att i denna gradvisa fullkomning se
uttrycket för en historisk tilldragelse.
För styrkande af denna uppfattning, att de olika
graderna i de olika ryggradsdjursgruppers organisation
äro resultatet af en under världsåldrarnas lopp
försiggången omdaningsprocess, behöfva och kunna vi
i detta fallet ej nöja oss med att endast åberopa
redan förut anförda fakta. Ty då det är frågan
om en historisk process, så har man rättighet
att fordra, att dess verklighet styrkes med några
vittnesbörd, med historiska dokument. Sådana kunna
också presteras i öfverflöd. De hämtas ur den
skattkammare, som paleontologien d. v. s. läran om
de varelser, som i förflutna tidsåldrar befolkat
vår jord, öppnat för oss. Denna vetenskaps källor
utgöras således af de djur- och växtlämningar, som
finnas inneslutna i jordskorpan (i olika stenarter,
sand, lera o. s. v.) och vanligen benämnas fossil,
petrifikater eller försteningar.
Redan tidigt drogo fossilen uppmärksamheten till
sig; deras tolkning har skiftat mycket. Under
medeltiden möter oss den föreställningen, att de
i jordens sköte funna fossilen uppstått genom en
»vis plastica»: att en formande naturkraft alstrat
dem ur jord och organiska ämnen; i bergens inre var
naturen ännu ej tillräckligt stark för att gifva
lif åt sina produkter; den liksom blott öfvade sig
för att kunna gifva dem ett så mycket fullkomligare
lif i dagsljuset. Måhända har detta åskådningssätt
inspirerats af Mosebokens uppgift om »jordens stoft»
och den lefvande anden. Vid sidan om denna uppfattning
af fossilen såsom en »naturens lek» möter oss en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
