Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. De utdöda varelsernas vittnesbörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmast ansluta sig till broskfiskarna, nämligen
ganoiderna. Samtidigt uppenbarade sig visserligen de
med ganoiderna nära besläktade, högre lungfiskarna,
men med former som endast i få punkter höja sig
öfver de förra, medan de mest utformade inom hela
fiskklassen, benfiskarna, som enligt den jämförande
anatomiens vittnesbörd framgått ur ganoider, först
uppträda under triasperioden. Sak samma är det med
de öfriga ryggradsdjuren: de tidigast uppträdande
representanterna äro tillika de lägsta, hvar och en
inom sin grupp.
Paleontologien lämnar sålunda en lysande bekräftelse
på vårt förut blott som hypotes uppställda
antagande, att den skala från de lägre till de
högre organisationer, som det zoologiska systemet
erbjuder, är resultatet af en historisk process;
i den för-darwinska perioden uppfattades i allmänhet
systemet blott som en mer eller mindre öfversiktligt
ordnad inventarieförteckning öfver djurriket.
Naturligtvis medge vi utan vidare, att nämnda
paleontologiska företeelse strängt taget ej innebär
något bevis för att en organisk utvecklingsprocess
ägt rum; direkt bevisa kunna vi endast, att de
olika organisationsgraderna efterträdt hvarandra
i regelbunden följd, ej att att de yngre och högre
verkligen härstamma från de äldre och enklare. Men
lägger man till detta faktum öfriga paleontologiska
företeelser, som — åtminstone inom rimlighetens
gränser — endast tillåta samma tydning, medan intet
af paleontologiens fakta motsäger densamma, så torde
denna vetenskaps vittnesbörd i realiteten knappt
skilja sig från ett verkligt bevis. Vi erinra om,
att man — till trots af att de geologiska urkunderna,
som vi sett, med nödvändighet måste vara mycket
ofullständiga – ej blott funnit hela serier af
mellanformer mellan djur från olika perioder utan
ock talrika kollektivformer, d. v. s. djurformer,
som visa frändskap med en eller flera andra djurtyper
och sålunda sammanbinda grupper, som i nutiden stå
isolerade. Ja, upprepade gånger ha geologerna lyckats
bringa i dagen just sådana mellanformer, hvilkas
existens zoologien, stödd på descendensteoriens
principer, långt tidigare förutsagt.
Vi ha i det föregående framhållit, att organismernas
historiska uppträdande i stort sedt sammanfaller med
deras organisationshöjd, och att denna företeelse
ej kan tydas annorlunda än som ett uttryck för
en försiggången utvecklingsprocess. Denna tydning
står gifvetvis ej i strid med den företeelsen, att
vissa lägre djursläkten bibehållit sig väsentligen
oförändrade från äldre perioder intill våra dagar. Så
är förhållandet t. ex. med armfotingarna Discina
(fig. 45) och Lingula, hvilka redan uppträdde under
den kambriska tiden. Detta betyder blott, att de
villkor, under hvilka de lefvat, ej undergått sådana
förändringar, som skulle tvinga dem till någon
ombildning eller högre utveckling, medan somliga
af deras samtida sedan dess dött ut, andra totalt
ombildats.
Den olika utvecklingshastigheten beror alltså därpå,
att vid djurstammarnas förgreningar den ena grenen i
hufvudsak kan fortfara med sina förfäders lefnadssätt
utan att väsentligen förändras, medan den andra nödgas
förändra lefnadssätt och därmed ock kroppsbyggnad.
Medan således alla af paleontologien hittills
uppdagade fakta tala till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
