Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 57 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. De utdöda varelsernas vittnesbörd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfvergångsformerna. Som redan nämndt har en enda »urödla»
(Hatteria, fig. 30), öfverlefvat sina fränder, i det
hon funnit en fristad på det numera i djurgeografiskt
afseende isolerade Nya Zeeland.

Fig. 55. Hypoplesion, ett amfibieliknande kräldjur från permperioden (efter Fritsch).

Kräldjurens stormaktstid inföll under jura- och
kritperioderna; då nådde de höjdpunkten af sin
utbildning både i artrikedom och framför allt
i mångsidig och omväxlande formutbildning. Då
voro kräldjuren jordens behärskare, det var de,
som genom storlek och styrka förmådde underkufva
alla öfriga varelser. Ty af däggdjuren hade på den
tiden blott några små, svaga och lågt organiserade
former hunnit utbildas, och först vid slutet
af denna period uppkommo fåglarna. Liksom vissa
däggdjur ju äro nutidens jättar så uppnådde under
juratiden flera kräldjur dimensioner, som ställa våra
elefanter fullkomligt i skuggan. Man har således
funnit lämningar af kräldjur, som voro omkring 36
meter långa. De behärskade landet, hafvet, luften;
bland dem funnos såväl växtätare som rofdjur; liksom
våra dagars däggdjur utnyttjade de alla för ett
ryggradsdjur disponibla existensmöjligheter.

En stor grupp, Dinosauria (fig. 56—60), skräcködlorna,
har haft en världsvid utbredning (Europa, Asien,
Afrika, och norra Amerika) och innesluter så bisarra
och så vidunderligt utstofferade jättegestalter, att
de snarare påminna om medeltidsfantasiens drakar än om
kräldjur, som nyktra, hypermodärna biologer mejslat
ur stenen och detta i en rikedom, som gjort några
af de nordamerikanska museerna till paleontologernas
vallfartsorter.

Som emellertid dessa liksom öfriga af forntidens
jättekräldjur alldeles säkert ligga vid sidan om
människans släktledning och således ock utanför vårt
egentliga ämne, kunna vi lämna dem åsido. En punkt:
deras utdöende erbjuder dock en sida af allmänt
intresse. Orsaken till dessa talrika och mångartade
kräldjursformers försvinnande före tertiärtidens
början kan ej sökas i ett utrotande genom andra
starkare eller mera begåfvade varelser — sådana funnos
då ännu ej. Endast för några af de i hafvet lefvande
kräldjurens undergång skulle man möjligen kunna göra
de vid kritperiodens slut uppträdande jättehajarna
ansvariga. Ehuru vår kunskap om de faktorer, som
under den ifrågavarande perioden kunnat förorsaka
eller bidraga till skräcködlors m. fl:s undergång,
gifvetvis måste vara ganska bristfällig, är det
otvifvelaktigt, att i många fall en för långt drifven
specialisering — och som sådan måste vi också betrakta
kroppsdimensionernas ensidiga utbildning — kan hota
artens bestånd, enär därigenom djuret blir mindre
skickadt att anpassa sig för aldrig så litet ändrade
lefnadsvillkor. Sålunda hafva mammut, jättehjortar,
jättetrögdjur (fig. 62), jättesköldpaddor och andra
forntidens giganter dött ut, medan deras mindre
släktingar kvarlefva intill vår tid. Svårigheten att
för den väldiga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>