Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 69 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. De utdöda varelsernas vittnesbörd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aldrig skola erhålla en sådan. Dessutom böra vi erinra
oss, att geologien genom sina upptäckter lika ofta
framkastar nya problem, som den besvarar gamla. Trots
de sista årtiondenas ymniga skördar på paleontologiens
fält är det genetiska sambandet definitivt fastställdt
endast med afseende på ett mindertal grupper. Däremot
framträda konturerna af däggdjurstypens historiska
utbildningsgång i dess helhet allt klarare.

Sålunda tillhöra måhända alla de äldsta däggdjuren,
d. v. s. alla de som lefvat före tertiärtidens början,
den däggdjursgrupp, som på grund af sin byggnad
och utveckling, enligt hvad vi förut framhållit,
står lägst och är den mest kräldjurslika, nämligen
kloakdjuren. Enligt en annan uppfattning skulle
bland dessa de äldsta däggdjuren förutom kloakdjur
också pungdjursliknande former uppträda – således
däggdjur som anatomiskt ansluta sig närmast till
kloakdjuren. I alla händelser voro de flesta af dessa
äldsta däggdjur lägre utbildade än nutidens. Nästan
alla voro de dessutom mycket små, oftast mindre än
en vanlig råtta (fig. 79). Att ännu någon osäkerhet
råader rörande förhållandet mellan dessa de äldsta
och de modärna däggdjuren beror väsentligen därpå,
att af flertalet äldre däggdjur — liksom af många
ur yngre geologiska lager — ej annat än underkäkar
med sina tänder äro kända. Denna omständighet torde
bero därpå, att underkäken i allmänhet är den delen
af däggdjurskroppen, som vid förruttnelsen i vattnet
först lossnar från det öfriga kadavret. Det är därför
antagligt, att å de döda kropparna, då de flöto ned
för floderna mot hafvet och innan de nått detta,
underkäken lossnat och inbäddats i flodbädden,
medan resten af kroppen drifvit längre ut i hafvet
och antingen hamnat i magen af någon fisk eller
ock begrafts i oceanens djup — i alla händelser
gått förlorad för paleontologen. Emellertid äro
dessa underkäkar mycket lärorika; tandsystemet —
ett af de viktigaste hjälpmedlen för bedömandet af
de utdöda däggdjurens genealogi — företer en tydlig
och gradvis försiggående utbildning och komplikation,
särskildt af kindtänderna, samt en utformning af
själfva käkbyggnaden från de äldsta triasformerna
till de i tertiärtiden uppträdande.

Fig. 79. Underkäkar (förstorade), tillhörande två af de äldsta kända däggdjuren ur triasperioden (efter Osborn).

Dessa de äldsta däggdjurens vidare öden äro ganska
märkliga. Ehuru dessa små, lågt stående djur såsom
samtida med de förut omnämnda, högt och mångfaldigt
utbildade kräldjuren spelade en mycket underordnad
roll, hade de under för-tertiären säkert en ganska
vidsträckt utbredning: de äro anträffade på flera
ställen i Europa och Nordamerika samt måhända
ock i Sydafrika. Vid tertiärtidens början lefde
emellertid i nämnda trakter endast några få kvar,
och i nutiden hafva de alldeles försvunnit från
sagda kontinenter. Deras afkomlingar, de modärna
kloakdjuren och pungdjuren, lefva de senare i Amerika
och Australien, de förra uteslutande i Australien.
I sistnämnda världsdel, där de sakna konkurrens med
högre däggdjur, hafva pungdjuren kunnat upptaga alla
för däggdjur tillgängliga platser och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>