Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 90 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Människan i den jämförande anatomiens ljus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

delar, ansikts- och hjärnskålsdel, hos flertalet
öfriga ryggradsdjur bildar ett mer eller mindre
intimt sammanhängande helt.

Äfven lägeförhållandet emellan dessa kraniets båda
delar undergår småningom i den mån vi närma oss de
högsta varelserna en anmärkningsvärd förändring. Medan
hos alla under däggdjuren stående djur ansiktsdelen
ligger framför hjärnskålen, växer hos däggdjuren
den senare, såsom framgår ur de meddelade afbildningarna
(fig. 107–110) så småningom allt mera öfver den förra.
Denna omlagring når sitt kulmen hos människan, ty här
skjuter den starkt utbildade hjärnskålen så godt som
fullständigt öfver den mycket korta ansiktsdelen
(fig. 110). Huru denna hjärnskålens öfvervikt uppkommit
hos människan, är ett kardinalspörsmål, till hvilket
vi återkomma, då det blir fråga om att bedöma
förhållandet mellan henne och de henne närmast stående
djuren.

Fig. 101—105 äro afsedda att ådagalägga, huru de lägre ryggradsdjurens led (1) - och kvadratben (k) hos däggdjuren ombildats till hörselbenen, hammaren (1) och städet (k). Fig. 101. Skalle af en stjärtamfibie (Menopoma, efter Wiedersheim); 102. Skalle af en ödla (Iguana); 103–105. Hörselbenens utveckling hos däggdjursfostret; å fig. 105 äro hammaren (1) och städet (k) endast antydda som ansvällningar å käkbågen (efter Salensky). Fig. 106. Hufvud af ett fyra månaders gammalt människofoster (efter Wiedersheim). g gälbågarna hos stjärtamfibien och tungbenen hos däggdjuren och människan.

Redan förut har jag varit i tillfälle att påvisa,
huru ryggraden och särskildt den del af ryggraden,
som motsvarar de högre djurens kotkroppar (jämför den
förut gifna bilden af människokota fig. 20), hos det
lägsta ryggradsdjuret, lancettfisken, utgöres af en
cylindrisk, sammanhängande sträng, ryggsträngen. Denna
ryggsträng kvarstår ännu oförändrad hos rundmunnarna
och somliga lägre fiskar, ersattes hos andra af
broskiga och hos de högre af förbenade kotkroppar. Af
synnerligen stor betydelse är det, att hos alla högre
ryggradsdjur – människan inbegripen – ryggraden
under fosterutvecklingens förlopp genomgår just
dessa olika skeden från en lägre till en högre typ,
hvilka finnas representerade hos de lägst stående
ryggradsdjuren. Sålunda utgöres ryggraden hos
människan på ett mycket tidigt utvecklingsskede
af en ryggsträng, och ifrån denna utgå hinnartade
delar utan att någon kotbildning ännu ägt rum —
alltså motsvarande det tillstånd, som under hela
lifvet kvarstår hos lancettfisken. Under loppet
af andra månaden börjar hos människofostret brosk
att utbildas; på skilda punkter i den substans,
som omger ryggsträngen, uppkomma broskpartier,
anlagen till ryggkotorna, som omsluta ryggsträngen.
Härmed

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>