Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 98 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Människan i den jämförande anatomiens ljus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

verksamheten, vill jag här blott i sammanhang
med nyss nämnda fakta konstatera, att alla
naturforskare äro ense därom, att det är stora
hjärnan och särskildt dess yta, som utgör
själsverksamhetens materiella underlag. Och häraf
följer återigen, att ju högre utbildad stora
hjärnan är, desto rikare måste själsverksamheten
gestalta sig.

Hos alla ryggradsdjur, äfven de högsta, består hjärnan
på tidigare fosterskeden af fem på hvarandra följande
blåslika delar — alltså väsentligen ett upprepande af
det förhållande, som vi funnit vara kännetecknande
för de lägsta ryggradsdjuren i fullt utbildadt
tillstånd. Sålunda består hjärnan hos ett 3—4 veckor
gammalt människofoster af fem enkla hjärnblåsor
(fig. 136, 137); liksom hos de lägre ryggradsdjuren
är gränsen mellan lilla hjärnan och förlängda
ryggmärgen ännu otydlig. Skillnaden mellan de lägre
ryggradsdjurens hjärna i utveckladt tillstånd och
människofostrets är emellertid den, att medan hos de
förra de olika hjärndelarna ligga i samma plan, ligga
de hos den senare i en båge, hvarvid de blifvande
fyrhögarna komma att intaga hjärnans framända. Denna
skillnad beror på rent mekaniska orsaker: hos fostret
öfverträffar hjärnans tillväxt i längd kraniets,
hvarför den förra måste böja sig nedåt, där den möter
det minsta motståndet. På ett senare skede, hos ett
fem veckors gammalt människofoster (fig. 138), har
anlaget till stora hjärnans båda halfvor — för att
här blott fästa oss vid denna hjärndel — börjat växa
uppåt och företrädesvis bakåt.

Fig. 140. Hjärna och kranium af nutidens häst; fig. 141 samma delar af Dinoceras, ett hofdjur från tertiärtidens äldsta skede (efter Marsh).

I tredje fostermånaden (fig. 139) har sagda hjärndel
tillväxt så, att den fullständigt betäcker synhögarna
och tydligt uppenbarar sin öfverlägsenhet öfver hjärnans
andra delar. Hos det fem månader gamla människofostret
öfverlagrar storhjärnan ej blott synhögarna utan
äfven större delen af fyrhögarna; den har sålunda
å detta skede gentemot öfriga hjärndelar uppnått i
stort sedt den utbildning, på hvilken flera lägre
däggdjur (t. ex. kaninen fig. 133) blifva stående
under hela lifvet. Denna öfverensstämmelse är så
mycket fullständigare, som stora hjärnans yta hos
kaninen och hos människofostret på detta stadium är
fullkomligt slät, således ännu saknar fåror, hvilka
hos människan uppträda senare, hos kaninen aldrig.

Således företer stora hjärnan hos människan en
liknande motsvarighet mellan den historiska
utvecklingen och fosterutvecklingen, som vi
redan förut iakttagit rörande flera af våra andra
organ. I ett följande kapitel bli vi i tillfälle att
ytterligare studera mera speciellt människohjärnan,
jämförd med de högsta djurens.

Att denna stora hjärnans tilltagande öfvervikt, om
hvilken jämförande anatomi och embryologi aflägga
samstämmigt vittnesbörd, är uttrycket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>