Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Fosterutvecklingens vittnesbörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera än värdet af en god hypotes. Vi lämna därför
denna fråga för att undersöka den celldelning,
som är den närmaste verkan af befruktningen. Till
utgångspunkt för denna undersökning välja vi det
lägsta af alla nu lefvande ryggradsdjur, den redan
förut omtalade lancettfisken, enär den erbjuder ett
typiskt fall af äggklyfning, som leder oss till en
biologisk fråga af grundläggande betydelse.
Sedan det mogna ägget (fig. 173) aflagts i vattnet och
befruktats, delar det sig (»klyfves») i två ungefär
lika stora celler (fig. 174, 175), hvar och en af
dessa återigen i två o. s. v. (fig. 176—180). Det
närmaste resultatet af den fortsatta klyfningen är
ett med vätska fylldt klot, hvars vägg består af
ett enkelt cellager (fig. 181; i fig. 182 är samma
stadium sedt i optisk genomskärning).
Detta skede i det flercelliga djurets utveckling,
den s. k. bastulan, är af särskildt intresse därför,
att det med afseende på både uppkomst och byggnad
öfverensstämmer med vissa kolonier af encelliga
varelser. Under loppet af sin utveckling genomgår
sålunda det högre, det flercelliga djuret ett skede,
som utgör slutmålet för de encelliga djurens högsta
utbildning.
Å denna blåsa stjälpes ena halfdelen småningom in
mot den andra (fig. 183, 184), hvarigenom det ihåliga
klotet omdanas till en skål eller en säck med dubbla
väggar (fig. 184; denna figur liksom de närmast
föregående och de följande i optisk genomskärning);
dessa väggar ha benämnts groddblad, och man kan
således skilja på ett yttre (y) och ett inre (i)
groddblad.
Medan nu såsom vi utan vidare förstå, alla de högre
varelserna: maskar, insekter, blötdjur, ryggradsdjur
m. m. i fullt utbildadt tillstånd äro mycket
mera sammansatta, d. v. s. uppnå en mycket högre
utbildning — detta är naturligtvis äfven förhållandet
med den djurform, lancettfisken, hvars utveckling
vi här valt till utgångspunkt för vår undersökning —,
så afstannar utvecklingen hos de lägsta bland de
flercelliga djuren i allt väsentligt på det stadium,
då de två groddbladen blifvit färdigbildade, på det
s. k. gastrulastadiet.
Ett flercelligt djur på detta lägsta, enklaste
stadium (fig. 188) bildas alltså af tvenne hinnor,
en yttre (y) och en inre (i), hvardera bestående af
ett enkelt lager af celler och motsvarande det yttre
och det inre groddbladet hos de högre organismernas
foster. Den inre hinnan begränsar en hålighet, som vi
kunna benämna urtarmen (ut), hvilken öppnar sig utåt
genom urmunnen (um). Jämföra vi de celler, som bilda
de tvenne hinnorna, med urdjuret, så skola vi finna,
att cellerna förlorat mycket af sin själfständighet;
de äro mer eller mindre intimt förenade med hvarandra
till bildandet af organ, hvarmed man ju menar en
kroppsdel, som har att utföra ett bestämdt, för
individens eller artens bestånd erforderligt arbete
(funktion). Gifvet är, att ju flera olikartade organ
en organism äger, på ett desto fullkomligare sätt
förmår den utföra sina funktioner. Och liksom vi
i urdjuret ha lärt känna den tänkbart enklaste
och lägsta organismen, enär hos detsamma alla
lifvets funktioner utföras af en enda cell, så
äro vi ock berättigade att bland de flercelliga
djurformerna särskilja högre och lägre, allt efter
som organbildningen är genomförd i högre eller
lägre grad. Att organismer, hos hvilka utvecklingen
afstannar på det nyss skildrade två-bladsstadiet —
hvilka organismer således kunna sägas äga ej flera än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
