Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 120 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Fosterutvecklingens vittnesbörd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

embryologiska fakta, som äro oförfalskade historiska
dokument.» Ju mera ärftligheten öfverväger i
hvarje organismens fosterutveckling (ontogenes),
desto trognare är den bild af stammens utveckling
(fylogenesen), som ontogenesen skisserar. Ju mera å
andra sidan en anpassning under fosterlifvet ägt rum,
desto mera utplånad och vanställd är denna bild.

Mot Haeckels tydning af den redan före
descendensteoriens genombrott uppmärksammade
parallellismen mellan vissa embryologiska skeden
och lägre djurformer i fullt utbildadt skick har en
del betänkligheter uttalats. Så har alldeles nyligen
Oscar Hertwig påpekat, att man i individens utveckling
ej borde tala om ett upprepande af förfädernas organisation
utan i stället om ett upprepande af former, hvilka
äro lagbundna för den organiska utvecklingen och som
fortskrida från det enklare till det mera sammansatta.
Vi måste, menar Hertwig, lägga tyngdpunkten därpå, att
såväl i de embryonala som i de utbildade formerna den
organiska lifssubstansens allmänna lagar uppenbara sig.
Sålunda måste ju ett embryologiskt utvecklingsstadium
af hvilket högre djur som helst städse innehålla anlaget
till senare stadier, som tillkommit sedan det motsvarande
historiska (fylogenetiska) stadiet utbildats och som
således icke innehålles i det förra. Denna Hertwigs
kritik träffar dock ej frågans kärna. Det är visserligen
sant, att människans ägg och sädeskroppar innehålla
anlagen till alla den utbildade människokroppens organ.

Fig. 190. Encrinus, en sjölilja från triastiden (efter Lütken).

Men hufvudsaken är, att utgångspunkten för människan
sammanfaller med den, på hvilken de ursprungligaste
varelsernas, urdjurens, utveckling afstannat, att ägget
och sädeskroppen äro enkla celler trots att de bära på
ett arf, som urdjuren ej äga. Det väsentliga är ju, att
de högre varelsernas individuella utveckling undan för
undan ikläder sig former, som äro kännetecknande
för lägre varelser i fullt utbildadt tillstånd. Utan
antagandet af ett orsakssammanhang, utan att antaga,
att individens utveckling är påverkad af släktets,
vore hela denna slående parallellism ett underverk,
således något absolut obegripligt.

Äfven med fara att göra en otillbörligt lång parentes
och afvikning från undersökningens egentliga föremål
vill jag anföra åtminstone ett exempel på en odisputabel
och mycket genomskinlig öfverensstämmelse mellan ett
ungdomsstadium af en djurform och samma djurs stamform.
Vi äro berättigade att i detta fall tala med stor säkerhet
— vi känna nämligen till den ifrågavarande djurformens
genealogi. Varelserna i fråga äro de s. k. sjöliljorna,
en grupp bland tagghudingarna. Denna grupp var mycket
talrikt företrädd under vår jords äldre tidsskeden. Endast
ett fåtal af dessa sjöliljor lefver kvar i vår tid. De
finnas på de större hafsdjupen och utmärka sig därigenom,
att djuret förmedelst en stjälk är fästadt vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>