Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Hjärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
system beteckna läget för vissa egenskaper (fig. 268).
Den utomordentliga praktiska nytta och vidsträckta
användning, som frenologien — så benämndes den af
Gall och hans skola utbildade läran — gifvetvis
skulle äga för pedagogen, domaren m. fl., gjorde den
på sin tid till en modevetenskap. Det blef ett mycket
omtyckt och pikant sällskapsnöje att med ledning af
ett sådant »frenologiskt hufvud», som här afbildas,
komma underfund med sin nästas själsegenskaper och
svagheter, och ännu i vår tid är tron på frenologien
och dess adepter ingalunda fullkomligt utdöd.
Inom vetenskapens råmärken är den det emellertid för
länge sedan. Alldeles frånsedt att de af frenologerna
antagna själsegenskaperna ej vore likvärdiga, enär
somliga äro rent metafysiska, andra ha afseende på
passionerna och åter andra stå i direkt sammanhang med
sinnesförnimmelser; frånsedt äfven den omständigheten,
att somliga äro förlagda till kraniedelar, som
sakna motsvarande hjärndelar, framgår orimligheten
af frenologiens praktiska tillämpning redan däraf,
att hufvudskålens yttre relief, dess yttre ojämnheter
alldeles ej äro trogna afbilder af hjärnans.
Ha således frenologien och de med denna som
utgångspunkt dragna slutsatserna numera endast
historiskt intresse, betecknar den dock i en
riktning ett stort framsteg, enär den häfdat, ej
blott att stora hjärnans yta är själsverksamhetens
viktigaste underlag, utan ock att dess olika delar
ej äro själsligt likartade. Det har också visat sig,
att enstaka af Galls påståenden voro grundade på
riktiga iakttagelser.
Alla nyare undersökningar öfverensstämma nämligen
däruti, att ej hjärnan i sin helhet är organet för
själs verksamheten i egentlig mening, utan att detta
blott är stora hjärnan, medan hjärnans öfriga delar ej
äro af direkt betydelse för denna verksamhet. Dessa
senares uppgift är väsentligen att oberoende af
medvetande och vilja reglera en mängd förrättningar,
som äro af genomgripande betydelse för att hålla
de viktigaste lifsfunktionerna vid makt samt att
sätta storhjärnan i förbindelse med nervsystemets
öfriga delar.
Genom många försök på djur och talrika iakttagelser
på människor, hvilkas hjärna genom olycksfall
skadats, har dessutom till fullo ådagalagts, att
ej hela storhjärnan kan betraktas som sätet för
själslifvet, utan att detta är beläget blott å dess
yta, i storhjärnans s. k. barksubstans. Redan med
obeväpnadt öga kan man på ett snitt genom storhjärnan
skilja på en yttre (grå) barksubstans och en inre
(hvit) märgsubstans. Vid granskning af detta snitt
under mikroskopet finna vi, att, medan den yttre
substansen består både af nerv- (ganglie-) celler
och de därifrån utgående nervtrådarna, ingå i den
inre substansen ej några nervceller utan endast
trådar. Vi hafva således synnerligen goda skäl att
antaga, att, då den grå substansen är sätet för de
centrala funktionerna, det just är nervcellerna,
som äro dessa styrande organ. Medelst nervtrådarna
träda de i förbindelse dels med hvarandra dels med
kroppens olika organ.
Redan i det föregående hafva vi påpekat, att
hos människan stora hjärnans yta ej är slät utan
genomdrages af en stor mängd fåror, som skilja
vindlarna från hvarandra. Huru mycket dessa fåror
och vindlar än växla från den ena människan till den
andra förete de likväl vissa bestämda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
