Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Hjärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berättigade till det antagandet, att åtminstone en
begynnelse till äfven denna egenskap finnes hos lägre
varelser, kunna vi säkrast afgöra genom att uppspåra
denna känslas förutsättningar och uppkomst.
Ur erfarenhetssynpunkt torde det vara
otvifvelaktigt, att den moraliska känslan har sin
rot i sällskapligheten, och denna återigen är en
produkt af den sociala instinkten. Som närvaron af
denna instinkt måste vara till uppenbart gagn för
en hel del djurformer, blir densamma naturligtvis
underkastad det naturliga urvalets inverkan och
utbildas genom detta. I själfva verket anträffa vi
ock redan hos lägre djursamhällen sociala drifter af
olika slag. Inom sådana samhällen medför gemensamheten
i intressen med nödvändighet ej blott ett handlande
i gemenskap, efter en gemensam »plan», utan ock
ett den enskilda individens hänsyntagande till
öfriga samhällsmedlemmar. Talrika, väl kända och
fullt pålitliga iakttagelser ådagalägga ej blott
att en mängd djurformer, särskildt bland de högre,
äro besjälade af en mycket liflig och verksam känsla
för samhällets eller djurtruppens bästa, att de trotsa
lifsfara för att rädda nödställda samhällsmedlemmar,
utan ock att de yngre individerna straffas af de
äldre, hvilka således lämna handgripliga bevis på
ogillande af en medlems uppförande.
Hafva redan människosläktets stamfäder liksom vi
hört till de sällskapliga varelserna, så måste
redan på ett tidigt utvecklingsskede sådana den
enskilde individens handlingar, som voro gagnliga
för pluraliteten eller för truppen, samhället, folket
i dess helhet, hafva uppfattats som moraliskt goda,
medan sådana, som voro stridande mot alla eller de
flesta samhällsmedlemmarnas fördel och säkerhet,
fördömts som moraliskt dåliga. På det primitiva
utvecklingsskedet sammanföll den antisociala
handlingen med den dåliga.
Men liksom vår kropps egenskaper äro produkten af
anpassningen till lefnadsvillkoren, till lifsmiljön,
så har ock den moraliska känslan uppkommit som
en anpassning till miljön, i detta fallet till
samhällslifvet. Detta uppkomstsätt gör det ock
begripligt, hvarför under olika tider och hos olika
folkslag moralen är och varit så växlande. Liksom
det naturliga urvalet, såsom vi förut lärt känna,
ej med nödvändighet framkallar organismens absoluta
utan endast dess relativa fullkomlighet, så kan också
»moralbegreppet» alltefter den miljös beskaffenhet,
i hvilken det utvecklats, gestalta sig olika, bli
högre eller lägre utbildadt.
Slutligen vill jag i detta sammanhang erinra om
den ofta framställda uppfattningen, att en del
brottsliga, omoraliska handlingar, begångna af inom
det civiliserade samhället lefvande personer, äro
yttringar af atavismen. Liksom allmänt medgifves,
att hos enstaka individer kroppsliga egendomligheter
oförmedladt kunna uppträda, hvilka äro att anse
som arf från förfäder långt tillbaka i tiden,
skulle äfven hos somliga personer vissa antisociala
själsanlag framträda i form af omoraliska handlingar,
förbrytelser mot nästan eller samhället, hvilka
handlingar skulle kunna uppfattas såsom nedärfda från
förfäder med ännu ej eller endast svagt utbildade
sociala känslor, och hvilka själsanlag ej blifvit
undertryckta af uppfostran.
Jag behöfver väl ej uttryckligen betona, att våra
moralbegrepps betydelse för individen och samhället
på intet vis förringas därigenom, att vi erkänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
