Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 195 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Människan och hennes närmaste släkt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skola kunna röras med tillbörlig kraft, erfordras
starka muskler; men dessa starka muskler (tuggmuskler)
kräfva motsvarande stora vidfästningsytor:
hjärnskålens yta räcker ej längre till för detta
ändamål utan en af tuggmusklerna (tinningmuskeln)
framkallar den starka upphöjningen, vi benämnt
hjässkammen, medan nackkammen närmast tillkommit genom
inverkan af halsmuskler, som uppbära det med alla
dessa tunga redskap utstyrda hufvudet och hvilka
delvis fästa sig på denna nackkam. En annan stor
tuggmuskel har utvidgat och förstorat kindbenet. Som
alla dessa muskler hos människan, lika litet som hos
den späda gorillan med sina mycket svagare käkar uppnå
och ej heller behöfva uppnå denna starka utbildningsgrad,
hafva de ej heller framkallat de benutväxter, som utmärka
den fullvuxna gorillahannen.

Fig. 289. Ortognat kranium af en kalmuck (efter Keane).

Fig. 290. Prognat kranium af en neger (efter Keane).

Vi ha således funnit, att alla nyss nämnda bildningar,
som känneteckna den gamla gorillahannen, betingas den
ena af den andra, stå sinsemellan i ett lätt påvisligt
orsakssammanhang. Och upphofvet till dem alla äro
de starka tänderna, och dessa åter äro skapelser af
två elementarmakter: hunger och kärlek; det är dem
som gorillan i främsta rummet har att tacka för sin
bestialiska fysionomi.

Hos människan däremot gör den högre utbildning,
hjärnan uppnått, uppkomsten af hela denna apparat
öfverflödig. Genom hjärnans verksamhet ha vi kommit
att förfoga öfver andra och vida effektivare medel
i striden med rivaler än stora »betar», liksom vi
ock förvärfvat förmågan att skaffa oss andra och mera
lätt tuggade födoämnen, hvilka ej kräfva kindtänder af
samma dimensioner som de människolika apornas. Härmed
har således orsaken till utbildandet af framstående
käkar, af stor tuggmuskulatur och af benkammar, som
skymma hjärnskålens dominerande rundning, fallit bort.

För öfrigt finnes det äfven hos människosläktets
nu lefvande representanter olikheter med afseende
på ansiktets utbildning eller närmare bestämdt:
olikheter beträffande den grad, i hvilken käkbenen
skjuta fram under hjärnskålen.

Sedan gammalt har man sökt bestämma denna grad
med tillhjälp af en på olika sätt konstruerad
ansiktsvinkel. Oftast torde man numera bestämma denna
vinkel genom en horisontal linje, gående genom öfre
kanten af yttre hörselgången och ögonhålans undre
rand, och en annan, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>