Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 209 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Människan och hennes närmaste släkt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ytterörat fig. 313 af en vild hundart, 314 af makak, 315 af markatta, 316 af schimpans, 317 af människa med konturerna af makakens och nötkreaturets öron. S,S1. S2 öronspetsen, den anatomiskt motsvarande punkten å alla de afbildade öronen (fig. 313 efter Specht, 317 efter Wiedersheim. 314—316 originalteckningar).

Af betydelse äro dessa bildningar därför, att
människoörat företer motsvarande skeden under
fosterutvecklingen. Sålunda öfverensstämmer
detsamma under fjärde till sjätte fostermånaden med
makakens, medan det under åttonde månaden uppnår den
utvecklingsgrad, på hvilken markattans öra stannat.

I fullt utbildadt tillstånd afviker däremot
människans ytteröra från de öfriga lägre apornas
och öfverensstämmer blott med antropomorfernas
(fig. 316). Endast hos dessa och hos människan har
utbildats en örsnibb — en kroppsdel som ej har någon
annan påvislig användning än att under vår skoltid
erbjuda en angreppspunkt för det pedagogiska nitet.

Liksom hos människan är äfven hos antropomorferna
örats muskulatur helt eller delvis funktionslös. Detta
är så mycket mera anmärkningsvärdt, som den
ifrågavarande muskulaturen är ganska rikt utformad
och utgöres af muskler, som haft till uppgift att röra
dels ytterörat i dess helhet dels särskilda delar af
detsamma (fig. 318). För resten äga som bekant talrika
personer förmågan att röra öronen något litet i olika
riktningar; denna fullkomligt onyttiga färdighet kan
uppdrifvas genom öfning.

Hos människan har ytterörats form, storlek samt läge
i förhållande till hufvudet att bjuda på talrika
individuella olikheter. Med afseende på formen
påträffar man ej sällan öron, som i sin utbildning
mer eller mindre fullständigt stannat på makakskedet,
där således den del, som motsvarar det trattformiga
örats spets, är fullt tydlig (fig. 319). I den
bildande konsten framställas sedan länge satyrer
och Mefistofeles med öron af denna form fastän ännu
mera makak- eller djurlika. Allmännare är att den
ursprungliga spetsen bibehållits som en liten trubbig
upphöjning, hvilken skjuter ut från den inåtvikta
brädden (fig. 317 S).

Vanligen ligger ju örat mer eller mindre platt tryckt
intill hufvudets sida. Men med hänsyn till bruket
lyckligare utrustade äro de af våra medmänniskor,
hvilkas öron stå vingformigt ut från hufvudet — ett
exempel på satsen alt det funktionellt dugligaste ej
alltid sammanfaller med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>