Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. De första människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De geologiska aflagringarna från istiden bestå dels
av de ofvan omtalade moränena, hvilka äro utmärkta
därigenom, att alla beståndsdelarna från de minsta
sandkornen till de största blocken utan någon som
helst ordning förekomma om hvarandra, dels af skiktade
lager af sand, grus eller lera, som bildats af isens
smältvatten. Dessutom har man på talrika ställen inom
aflagringarna från istiden funnit i vatten afsätta
lager, som innesluta rester af växter och djur, hvilka
lefvat i ett blidare klimat än det arktiska. Häraf
har man ansett sig kunna sluta, att temperaturen har
varit underkastad stora växlingar och att ismassorna
genom afsmältning periodvis väsentligen minskats,
så att växter och djur, som hörde hemma i mildare
luftstreck, kunde taga de från isen befriade nejderna
i besittning för att åter därifrån fördrifvas, då
ismassorna ånyo ryckte fram. Man har sålunda talat
om flera istider med mellanliggande isfria perioder
(interglacial-tider), under hvilka de klimatiska
förhållandena närmast liknade nutidens. Beträffande
frågan, huru många dylika istider funnits, äro
meningarna bland geologerna delade; somliga antaga
blott två, andra flera ända till sex.
Rörande orsaken till istidens uppkomst, har man
hittills fått nöja sig med gissningar. Då, såsom
förut framhållits, glaciärer uppträdt ej blott i
vår jords nordliga regioner utan samtidigt ock i
tropikerna, torde man hafva skäl att söka orsakerna
till detta fenomen ej i förändringar, som vår jord
själf undergått, utan i företeelser af allmänt
kosmisk art. Sålunda har man tagit sin tillflykt
till antagandet af förändringar af jordbanan och af
jordens ställning till densamma, af en förändring af
solvärmens intensitet m. m. utan att hittills någon
enighet i denna fråga vunnits.
I de grus- och sandlager, som floderna i den isfria
delen af landet af-satte, i torfmossar, i aflagringar
från interglacialtiderna äfvensom i kalkgrottor
(fig. 323) har man funnit rikliga lämningar af de
djur, som voro de första människornas samtida i
kvartärtidens Europa.
Liksom kvartärtidens klimat var olikt våra dagars,
hade ock den djurvärld, som lefde tillsammans med
människan under kvartärperioden, ett helt annat kynne
än den fauna, som är kännetecknande för nutiden. Då
lefde hon samtidigt med och nödgades stundom kämpa mot
sådana resår som mammuten, ullhåriga noshörningen,
grottbjörnen, grottlejonet med flera numera utdöda
däggdjur, som i storlek och styrka mer eller mindre
öfverträffade sina nutida släktingar. En del af
dessa kvartärperiodens däggdjur lefde kvar från
tertiärtiden, andra hafva under istiden invandrat
till Europa. Flera af dessa urvärldens jättar blefvo
de första offren på den mänskliga kulturens altare.
Till de sannolikt från Nordasien invandrade hör
den mest celebra bland kvartärmänniskans samtida:
mammuten (fig. 324, 325). Från den indiska elefanten,
hans närmaste släkting, skiljer han sig bl. a. genom
betydligare storlek (han var omkring 1 meter högre än
denna), genom större, ända till 4 meter långa betar,
genom en tät, lång hårbeklädnad m. m. Redan den
sistnämnda egenskapen ger tillkänna, att mammuten,
i olikhet med sina nu lefvande fränder, bebott kalla
regioner. Hans utbredningsområde var synnerligen
vidsträckt: i Europa från Danmark, Ryssland,
Storbritanien söderut till Rom och Norra Spanien,
i Norra Asien samt Nord- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
