Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Apmänniskan från Java. - Framtidens mänsklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den geologiska åldern — realiserar just en sådan mellanform
mellan människa och apa, som man på jämförande anatomisk, således på den
teoretiska spekulationens väg redan för länge sedan konstruerat:
Pithecanthropus har af biologien förutsagts, långt innan den upptäcktes. Våra
undersökningar i föregående kapitel ha ju ledt till det resultat, att med
afseende på kraniets byggnad urmänniskan intar en mellanställning mellan
den moderna människan och den människolika apan. Vidare ha bevis
lämnats för, att Pithecanthropus intar en förmedlande ställning mellan
människa och människolik apa och således fyller den lucka mellan det
högsta djuret och människan, som trots fyndet af urmänniskan ännu
var öppen! Huruvida vi sedan vilja beteckna honom som den »mest
människolika apa» eller som den »mest aplika människa» är
en konvenanssak, fullkomligt likgiltig ur vetenskaplig synpunkt.
I ett föregående kapitel hafva vi betonat betydelsen af, att
alla nu lefvande apor skilja sig från människan bland annat
därigenom, att hos dem ej någon sträng arbetsfördelning emellan
de främre och bakre extremiteterna inträdt, utan alla fyra lemmarna
tjänstgöra som ställflyttningsorgan om ock ej i samma grad hos alla.
Vi sågo, huru alla föreliggande anatomiska fakta tvinga till en
tankeföljd, som kan summeras sålunda: arbetsfördelningen mellan fram-
och baklemmar framkallar den upprätta gången, handens öfvertagande
af högre funktioner och ögats vidsträcktare synfält. De två sistnämnda
faktorerna åter gifva den första impulsen till en högre utbildning af
det centralorgan, som behärskar och ordnar rörelser och förnimmelser,
af hjärnan. Eller med andra ord: vid människoblifvandet måste med
nödvändighet den upprätta kroppsställningen hafva föregått
hjärnans fullkomning.
Det är ur denna synpunkt Dubois’ upptäckt får sin kardinala
betydelse för vår forskning om människans uppkomst. Den realiserar,
som nämndt, detta af den jämförande anatomien förutsatta mellan- eller
öfvergångsstadium: Pithecanthropus har erhållit människans upprätta
kroppsställning utan att ännu hafva förvärfvat hennes hjärnbildning,
hennes intelligens. Måhända kan man af fortsatta gräfningar å fyndstället
för denna varelse hoppas, att nya upptäckter — framför allt af fot och
framlemmar — skola gifva något fastare konturer åt apmänniskans bild.
Vår uppgift att på basis af disponibla naturvetenskapliga
fakta vinna en uppfattning om människans uppkomst och utveckling skulle
härmed vara afslutad.
Alla positiva fakta ur biologiens alla grenar: anatomi, embryologi,
fysiologi och paleontologi hafva beträffande människoproblemet gifvit
oss ett generalresultat, som kan formuleras sålunda: människan är
en länk i en ingenstädes afbruten utvecklingskedja; hon har framgått ur en
lägre, en djurisk lifsform. Betydelsen och innebörden af detta faktum
ligga i öppen dag; det talar ett språk, som ej utan särskild kraftansträngning
kan missförstås.
Detta med afseende på den stora principfrågan i människosläktets
härkomst och utveckling. Stadierna i denna utvecklingsgång äro till
sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
