- Project Runeberg -  Lefnadsminnen /
38

(1899) [MARC] Author: Gustaf Emanuel Beskow With: Elisabeth Beskow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Studentåren till prästvigningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.



detta på allvar, förföljdes af världen med samma
förbittring, alla s. k. läsare dömdes lika strängt.

Märkvärdig var den andliga rörelse, som pågick
nästan öfverallt. Stora skaror samlades, så snart en
andaktsstund blef pålyst. Den, som for omkring för
att predika, kunde färdas fram genom hela landskap,
kallad från ställe till ställe af efter ordet hungrande
skaror. Jag reste under den missionsfärd jag nu
beskrifver i öfver tre och en half månad utan att stanna
länge på något ställe, och hela färden kostade ej
mer än 150 kronor, ty för det mesta bodde jag hos
vänner och skjutsades af dem långa sträckor. Men
så fick jag också hafva litet hur som helst, och det
hände ej sällan under resan, att jag ådrog mig
förkylningar genom ouppvärmda rum, kalla sängkläder
och fuktiga lakan. Den astma, som jag då och då
ehuru ej ofta lidit af ända från mitt åttonde år, kom
— kan jag säga — först i gång under denna resa. Jag
led däraf ganska mycket, särdeles om nätterna. Det
var ej så litet ansträngande att predika om dagarne en
eller två gånger och sitta uppe i andtäppa större delen
af natten. Denna sjukdom har följt mig genom lifvet,
och det har händt mycket ofta, att jag i månader ej
kunnat ligga afklädd en enda natt, utan måst sitta
vaken, under det hvarje andetag kostat mig verklig
ansträngning. Det enda medel, som lindrade anfallen,
var tobaksrökning, och under loppet af mer är tjugu år
vågade jag aldrig" någon kväll gå till hvila utan att
hafva rökt minst två pipor. Det fortfor så ända
till jag var öfver 51 år, då sjukdomen släppte så
mycket, att jag kunde få lägga mig som en annan
människa utan att först en timme eller par röka, hosta
och draga tungt efter andan. Gud vare lof för allt,
så väl för sjukdomen som för lindringen däri!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:07:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lefminn/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free