Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Några minnen från den enskilda själavården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Jag gick till honom nästan dagligen, och stunderna
hos det’ kära barnet voro synnerligen uppbyggliga.
Han hade, det märkte jag nu, mycket uppmärksamt
följt med kristendomslektionerna, och jag fick under
dessa dagarne lära mera af honom än han af mig.
Då han af trötthet ej kunde läsa, låg han och
upprepade högt för sig själf en mängd bibelspråk
utantill, så att hans moster hörde det.
På morgonen sista dagen han lefde sade han till
henne: »Låt min broder vara hemma från skolan i dag,
efter det är sista dagen.» Och dessa ord uttalade han
med stor glädje.
När jag den dagen kom till honom och fann
honom så klen, att han kunde somna in hvilken stund
som helst, sade han, att han önskade jag skulle hälsa
hans kamrater i skolan och säga dem från honom:
»Det går an att lefva utan Jesus, när man är frisk,
men det går icke an, när man skall dö.»
Jag lofvade framföra denna hans hälsning. Han
var så klen, att han knappt kunde tala. Vi hade en
bönestund, den sista, tillsammans.
Gärna hade jag velat stanna kvar hos honom, tills
han hade afsomnat, men jag måste gå att läsa med
mina nattvardsbarn, hvarför jag tog farväl af honom
och sade:
»Om vi icke mötas mera här, så välsigne dig
Herren och må vi mötas en gång där hemma.»
Då hviskade han till svar: »Tack, pastorn, hälsa
kamraterna!»
Dessa voro hans sista ord, ty han afsomnade några
minuter sedan jag lämnat honom.
Dagen därpå efter morgonbönen i skolan
underrättade jag hans kamrater om hans död och framförde
hans hälsning till dem. Att han var afhållen af sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
