Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IÖ2
»få vara ett redskap och blott ett redskap» (se
dagboksutdraget för den 22 Mars, sid. 23).
Hans krafter sjönko gradvis och hastigt. En kväll
i veckan före påsk höll han sin sista aftonbön i
familjekretsen, sedan orkade han det icke mer. Under
sjukdomstiden hade han vid dessa tillfällen endast läst
några bibelverser och bedit en kort bön. Texterna
han valde voro dem, som han talat öfver i början af sin
predikoverksamhet. En af de första kvällarne, sedan
han hört läkarnes utsago, läste han 103 psalmen:
»Lofva Herren min själ och allt det i mig är lofve
hans heliga namn.» Och full af segervisshet och värme
var hans röst.
Vid påsken blef han märkbart sämre, dock gick
han ännu uppe. På långfredagens afton fick han besök
af en nära släkting och kär barndomsvän. Med henne
talade han om, att det var just på den dagen för 47
år tillbaka som hans hjärta fått frid med Gud. Han
satt så trött och svag och orkade ej säga mycket,
men lugn och fridfull var han till sinnes. Den
besökande hade med sig några verser, som hon fått på en
begrafning kort förut och nu läste upp för honom.
De lydde så:
ijag lefver och vet, huru länge — hvad tröst!
Jag lefver tills Gud vill mig kalla;
jag lyssnar så glad till hans ljufliga röst
och lämnar så omsorger alla
och lutar mig trygg till hans sköte.
Jag vandrar och vet hvart den vandringen bär —
den bär till Guds eviga rike;
den bär till min Jesus, min Frälsare kär,
den vännen förutan sin like;
den bär ock till skaran för tronen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
