Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kejsarinnans kassakista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Bryssel och Brügge, hon kom till Lüttich och Löwen,
och när hon äntligen hade sett nog av stora städer och
bildprydda rådhus, kom hon även ut till kusten för att se havet
och dynerna.
Det var ingen glad syn för henne. Hon såg havet större
och mäktigare, än att en människa kan strida med det. Hon
såg kusten hjälplös och oskyddad. Där var dynerna, men
havet hade gått över dem förr och kunde göra så än. Där
var också några dammar, men de var förfallna och
hopsjunkna.
Där såg hon igensandade hamnar, där såg hon
marskländer, så vattensjuka, att endast vass och starr ville växa
där, där såg hon stormrivna fiskarhyddor, byggda nedom
dynerna, liksom utkastade åt havet, och där såg hon fattiga
gamla kyrkor, som hade flyttats undan havet långt bort
bland flygsand och strandhavre i oåtkomliga ödemarker.
Den stora kejsarinnan satt en hel dag ute vid havet. Hon
lät berätta för sig om översvämningar och om bortsköljda
byar. Hon lät visa sig platsen, varest en hel landsträcka
hade sjunkit i havet. Hon lät ro sig dit ut, där det stod en
gammal kyrka på sjöbottnen. Och hon lät räkna opp för
sig de människor, som hade drunknat, och den boskap, som
hade gått förlorad, när havet sist var innanför dynerna.
Under hela dagen tänkte kejsarinnan för sig själv: ”Hur
ska jag hjälpa detta arma folket på dynerna? Jag kan ju
inte förbjuda havet att höja och sänka sig. Jag kan inte
förbjuda det att undergräva stranden. Inte heller kan jag binda
vinden eller förneka den att stjälpa omkull fiskarnas båtar.
Och alls inte kan jag föra fisken i deras garn eller förbyta
strandhavren till närande vete. Det är ingen monark i
världen, som är så stark, att han kan hjälpa detta fattiga
folk från dess olycka.”
Nästa dag var en söndag, och kejsarinnan hörde mässan i
Blankenberghe. Då var allt kustfolket ända från Dünkirchen
till Sluis kommet dit för att se henne. Men före mässan gick
kejsarinnan omkring och talade med folket.
Den första hon råkade var hamnfogden i Nieuport. ”Vad
nytt hörs det från din stad?” sade kejsarinnan. — ”Ingenting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
