Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kejsarinnans kassakista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring på havet för att finna det och har varit de bästa
vänner hela tiden, men nu sedan de har funnit det, har de
blivit ovänner.” — ”Således hade det varit bättre, om de
aldrig hade funnit det?” sade kejsarinnan. — ”Ja”, sade
lotsåldermannen, ”förvisso hade det varit bättre.” — ”Det, som
skulle hjälpa er i Middelkerke”, sade kejsarinnan, ”det borde
således vara så väl dolt, att ingen kunde finna det.” —
”Just så”, sade åldermannen, ”väl dolt måste det vara, ty
om någon funne det, bleve det bara fiendskap och strid om
det, eller ock bleve det genast förbrukat, och då gjorde det
ingen nytta mer.”
Kejsarinnan suckade och kände, att hon ingenting
förmådde. Hon gick sedan i mässan, och under hela tiden låg
hon på knä och bad, att hon ändock skulle kunna hjälpa
folket. Och, med er tillåtelse, medborgare, mot slutet av
mässan fick hon klart för sig, att det var bättre att göra
litet än intet. När folket kom ut ur mässan, ställde hon sig
på kyrktrappan för att tala till det.
Det ska ingen västflandrare någonsin glömma hur hon då
såg ut. Skön var hon som en kejsarinna, och klädd var hon
som en kejsarinna. Hon hade låtit giva sig krona och mantel
och tagit spiran i hand. Hon hade högt uppsatt, vitpudrat
hår, och en snodd med stora, äkta pärlor ringlade fram
mellan hårbubblorna. Hon var klädd i rött, lysande siden,
men hela klänningen var överdragen med flamländska
spetsar. Hon hade röda, högklackade skor med stora
juvelspännen över vristen. Det är sådan hon ser ut, då hon regerar
Västflandern än i dag.
Nu talade hon till kustborna och sade dem sin vilja.
Hon sade dem hur hon hade grubblat på hjälpmedel. Hon
sade, att de nog visste, att hon inte kunde tvinga havet till
stillhet eller binda fast vinden, att hon inte kunde föra
fiskstimmen in under kusten eller förvandla strandhavren till
vete. Men vad hon, arma människa, kunde göra för dem, det
skulle dock ske.
De låg alla på knä, medan hon talade. Aldrig förr hade
de känt ett så milt och moderligt hjärta slå för dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
