Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19038
Conradson — Adelborg.
Ivar Conradson,
f. 1884.
Skyarne. Dikter på vers och prosa. 1906
Friska sorgens källa. Dikter. 1907
Hjärtats frid den blödande. 1907
Ensam
Ensam få färdas dig,
tysta vackra väg.
Ingen tänker nu på mig.
I slummer sval
dofta kronorna
ur mörkrets sjö.
Deras dröm
är om rymdens milda läger.
Ingen tänker nu på mig,
hugsvalande
i hjärtat blommar
kvällens ro.
(Friska sorgens källa.)
Askens krona.
Askens krona, du unga, drömmande,
hur du slumrar ljuvt,
ja, dina milda grenar
i den höga rymden vila
vemodigt obekymrat.
För vandraren
var du en lust
för ett stolt hjärta,
som ej var bekymrat
av jord och skumhet,
var du en bild,
en bild att glädjas vid
för ett stolt hjärta,
(Hjärtats frid, den blödande.)
En sångare.
Du sjöng för mig
den klara, ensliga visan.
Dina toner lekte,
som en källas vatten
ensamt, fagert i den tysta
skogen klingar.
Min själ lyssnade,
hur din visas vemodigt glada vågor
slogo mot ditt hjärta.
(Hjärtats frid, den blödande.)
För och emot Conradson.
Själens hälsa är så stark, så doftande i
dessa sånger, deras röst är så lycklig,
allvarlig och djup som en skön
forntidsdikt, en ballad med sjungande ord ur
hjärtat. Detta är sång — ej »litteratur».
Vilhelm Ekelund.
Vi hålla före att man skulle kunna
inom Sveriges rike uppdriva 4,000,000
»diktare», om de blott vilja skriva som
hr Conradson.
Farväl, farväl.
Sorgsen måste jag gå ifrån dig.
Men min smärta skall sända dig vackra
hälsningar.
Det är allt — det är dikten! Det är
ju mycket möjligt att det finns åtskilligt
vackert framför och efter dessa rader,
men där är papperet tomt och vad vi
få, uppriktigt sagt, är det icke litet
Hokus-pokus. Tor Hedberg.
Den radikalaste lyriker, som någonsin
oroat vårt land, heter Ivar Conradson.
Av hans första diktsamling kunde detta
icke gå upp för andra än ytterst
samvetsgranna lyssnare, men sedan dess har han
fortskridit till en så djärv öppenhet, en
så obekymrad hänsynslöshet, att en
världsligt tillfredställd läsare måste känna
sitt levernes grundvalar hotade.
Klara Johansson
i Stockholms Dagblad.
Av de egentliga dikterna i denna
samling är det ingen, som jag ej funnit vacker,
få, som jag ej är betagen i.
Erik Hedén
i Social-Demokraten.
Man behöver bara vedervåga det
tankeexperimentet, att Conradson bildade skola,
att nya mästare av lika benådat slag
döke upp med lika Heliga Avsikter och lika
Härliga Hjärtan. Det bleve svårt att
skilja fåren från getterna, ty, där den
konstnärliga formen är sprängd och
förstörd, var är kriteriet som skiljer den
äkta och djupa inspirationen från den
grunda efterbildningen eller — det
lömskt ironiska skämtet? Inför den
fataliteten skulle Den Enda Meningen om
Conradson nog gå betänkligt i sär, och
mer än en skulle i stillhet få övertänka
den oförgätliga blamen för svenska
litteraturkritici, vilka tappat huvudet i
måttlös beundran inför ett litet. snabbt
övergående, halft puerilt och halft
svindelartat fenomen som Ivar Conradsons poe-
Bier: Fredrik Böök
i Svenska Dagbladet.
Borås tidning.
Gustaf. Otto Adelborg,
f. 1883.
Om det personligt andliga. 1907
En samling framställningar.
Förord; I : Ola Hansson, Vilh.
Ekelund; II: C. J. L. Almqvist, S.
Kierkegaard; III: Ivar Conradson; IV. Om den
enda meningen.
Våga, vedervåga. 1908
Anteckningar och brev från Uppsala.
Om Ullman och Strindberg.
— Och Gustaf Ullman har mer av
inre fasthet, mer av genialitet än
Strindberg. Ullman har större förmåga än
Strindberg att »göra kol» på en idiot —
om Ullman kan man, mer ofta, i de flesta
fall, gott tänka: "skrattar bäst som
skrattar sist. Jag tänker mig, att Gustaf
Ullman är i sällsynt grad mannen att
kunna — under en skenbart så nykter
framställning, att den genom sin stora
enkelhet rent av skulle kunna i första
ögonblicket väcka en viss grad av löje —
att förmå så intimt mördande
karakterisera en motståndare, en underlägsen
person, att han på ett synnerligt sätt
bleve den sist triumferande.
Att se direkt till människan, att
förkasta och ignorera alla påtagliga, må
vara invecklat påtagliga, moraliska och
intellektuella, företräden och anspråk,
det är detta det gäller — att kunna djupt
värdera en människa, utrustad, kanske
med intet moraliskt eller intellektuellt
företräde, blott med en fördold andens
höghet, att kunna djupt värdera, att
kunna med hela sitt väsen och sätt
omedelbart och innerligt omfatta en
enkel och obildad, kanske även »moraliskt
tvivelaktig» människa, blott hon
befinnes äga rätt finhet, rätt innerlighet,
det är att kunna älska människor — det
är att vara, icke »övermänniska», icke,
heller, en opersonlig detalj i ett allmänt
»helt», nej, men en fri och stolt och rätt
kärleksfull människa.
Gustaf Otto Adelborg.
i Våga, Vedervåga, 1908.
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
