Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1910
Skalder och attentatsmän.
Ett bombattentat mot Leon
Larsson?
Finner bland böckerna en bomb
laddad med spik. Ett försök
till mystifikation eller ha hans
forna vänner varit framme?
Halmstad 8/3.
Den kända f. d.
ungsocialisten och författaren Leon
Larsson har, enligt vad han
själv berättat för personer på
platsen, blivit utsatt för ett
bombattentat. Attentatet som
skett under synnerligen
mystiska omständigheter, ägde rum
vid Sundsholm i Brearyds
socken, där hr Larsson för närvarande bor. Det medförde ej någon
skada, men kunde, av framställningen att döma, fått svåra följder.
Hr Larsson har på förfrågan förklarat att han inte har någon
som helst aning om vem attentatorn kan vara. De finnar, sade
hr Larsson, som på grund av min bok Samhällets fiende och
den därav följande tidningspolemiken blivit mina fiender äro
de enda som jag anser mig ha något att frukta av.
Leon Larsson.
Leon Larsson själv bombens tillverkare.
Uppseendeväckande påstående av en hans rumskamrat.
Sagesmannen, journalisten Ernst Leonardh, säger sig inneha bevis.
Attentatshistorien från i somras även avslöjad.
På begäran av kronolänsman C. G. Ståhlgren i Halmstad får
jag härmed under edlig förpliktelse intyga att Leon Larsson
under sin vistelse på Sundsholms gård förliden sommar uppmanade
undertecknad såväl som övriga därstädes boende artister att
föranstalta om ett fingerat attentat. Saken skulle då tillgå så att en
person skulle avlossa ett skott genom fönstret i hans rum. Detta
fingerade attentat var av Leon Larsson planlagt omkring en
månad efter den tid hans bok Samhällets fiende utkom.
Halmstad den 15 mars 1910.
K. Jansson.
Bevisen mot Leon Larsson.
Journalisten Leonardh förhörd av länsman Ståhlgren.
Sedan hr Leonardh vid tillfälle framlagt ett flertal indicier
för hr Larsson hade han frågat denne: »Har du verkligen inte
gjort detta själv?»
Varpå Larsson svarat: »Än sen då! Om jag nu också skulle spela
ut denna trumf».
»Då är din författarverksamhet slut och du skall bli en
moraliskt död man.»
»Vad gör det. Jag kan ju bli smed igen».
Därefter hade Leonardh frågat Larsson hur han kunnat bära
sig så klumpigt åt vid simulerandet av attentatet och fortsatt:
»Som du ser har jag utan svårighet överbevisat dig.»
»Ja, du har gjort din sak bra, och dina bevis äro riktiga.»
Vid förhöret framhöll hr Leonardh att han avgivit sin
förklaring endast för att en i saken oskyldig person blivit misstänkt.
134
När Oscar II skulle skjutas.
(Ur Thure-Gabriel Silverstååhl
av Sven Lidman.)
Thure-Gabriel har stannat
med sin häst vid
Djurgårdsbron och blivit sittande
hopsjunxen i sadeln, medan han
stirrar ut över landskapet. —
Där går en ångslup genom
kanalen — en förmiddagsledig
kypare står på värdshusbryggan
och nyper en dalkulla i armen.
Uppe i backen skymtar en
vagn — den rullar sakta —
sakta nedför — mot bron. —
Det är ett hovekipage.
Det är konungen och drottningen.
»Jag skall stanna», säger Thure-Gabriel högt.
Ekipaget närmar sig, och Thure-Gabriel stirrar forskande i
mannens ansikte — i ansiktet på den man, som nu åker över bron.
Vagnen har snigelfart. —
Sekunderna äro evigheter bräddade av reflexion och tanke.
Jaså, — han ser ut så — den man för vilkens skull Thure-Gabriels
land är ett åtlöje inför Europa — den man som därtill vanärat
och bedragit sitt rike. — Han har ju sett konungen flera gånger
förut, men det är som såge han honom verkligen nu för första
gången.
Så ser han ut. —
Detta slappa, nedfallna ansikte — denna utlevade gubbe — utan
ålderns värdighet — utan maktens avglans över sina drag — utan
ett skimmer av den utvaldes storhet! En sömnig operettmonark
är det mot vilken han vill rikta det dödande vapnet — en
faisfigur är det han mätt med den sårade fosterlandskänslans
tragiska mått.
Ett kväljande äckel trycker i halsgropen. Monarken, som känt
sig observerad, lyfter blicken — han tycker sig känna igen
utseendet.
När ingen hälsar honom, lyfter han två fingrar och besvarar
den imaginära hyllningen.
Föraktets leende når Thure-Gabriels läppar.
Det är denne man, som svenska folket hoppats på. Det är denne
utlevade gubbe, som en gång behandlade Uppsala universitets
rektor magnificus som ett stadsbud — därför — därför att denne
universitetets målsman känt rikets uppgift i den tid, då dess
monark ramlade omkring med fruntimmer på fester och
tillställningar, ehuru han visste att Norge rustade mot hans andra
rike. —
Den man som satt där var redan död — en larv — ett uppmålat
lik — och mot denne ville han rikta allvarets vapen — denne skulle
han kallat till doms inför sanningens eviga och höga domstol.
Sven Lidman.
Thure-Gabriel Silverstååhl
av SVEN LIDMAN. Alb. Bonniers förlag. Sven Lidman är
författare och löjtnant. Som författare har han skrivit utmärkta
böcker, som löjtnant har han skrivit den här.
Söndags-Nisse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
