Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1912
Sven Hedins
Tidens tecken.
Om frid och endräkt rådde över
jordens länder, kunde vi slå oss till ro.
Men hur är det i verkligheten? Säg mig
om spänningen mellan folken under
flera tiotal år varit så nära den stora
urladdningen som nu!
Fråga första bästa officer ur
Tysklands och Englands mariner om han
tror på ett stundande krig mellan dessa
makter, en strid på liv och död om
herraväldet över haven, världshandeln
och koloniområdena. Han skall småle
i känslan av sin flottas härliga och
oövervinneliga kraft och utan ett
ögonblicks tvekan svara ja!
England skall hellre kämpa tills den
sista rödjackan stupat, än att låta
ryssen känna saltdoften av de ljumma
vindarna från Persiska viken.
Sedan Axel Oxenstiernas dagar har Sverige knappast
haft en verklig statsman. Därför har utrikespolitiken
försummats, och försummelsen blivit en tradition som ingen
får röra vid. Vi se ej längre än i stugväggen; vad
därutöver är existerar ej för oss. Vi leva som om tanken på
ett krig vore en vidskeplig reminiscens från forna,
barbariska tider.
Genom vår egen lojhet och kortsynthet förlorade vi
den trygghet som unionen innebar. Därför befinna vi
oss år 1912 i samma läge som 1809, då vi, på samma gång,
som vi måste slåss med ryssarna i öster, hade
norrbaggarna i ryggen, alltid påpassliga att hugga in så fort vi
voro i trångmål. Har trycket på västra gränsen upphört,
eller är vår trygghet måhända mindre hotad nu än 1809?
Är det slut med det långa grälet och kunna vi med lugn
betrakta våra västra grannar som vänner, pålitliga i
alla väder? .
Vi ha. sålunda, både i öster och väster, grannar, mot
vilka vi alltid måste vara på vår vakt.
Svensken i allmänhet förstår tillvaron av denna fara
och vet att den när som helst kan komma över oss som
en verklighet. Men han slår dövörat till därför och skjuter
undan de mörka tankarna, för att ostört kunna glamma
vid punschbålen och spelbordet, i ölstugor och på krogar.
Under främmande ok.
Salongshjältarna, de eldröda tidningsredaktionerna,
folkledarna, bohemen inom konst och litteratur, alla
dessa, som nu äro så modiga, men spårlöst försvinna då
de lukta krut, de skola säga att jag överdriver och söker
skrämma bonden till förmån för försvaret. Kunna de
med levande bevis giva sin ståndpunkt trovärdighet?
Vår upplysta tid, civilisationen, kristendomen! Europas
stormakter tillåta inga barbariska härjningar i våra
dagar! Haag, fredskongresserna, fredspropagandan
omöjliggöra barbariet! Så säger man ja.
202
Sven Hedin.
varningsord.
Skall kriget då aldrig upphöra? Jo
bevars, när tvenne hemmansägare, som
äro grannar, sluta tvista om diken,
avloppsgravar och rågångar. När
domstolarna icke längre hava några mål att
handlägga, inga stämningar för
oförrätt att behandla. När höger, vänster
och socialister icke ha något otalt med
varandra! Då försvinner kriget från
jorden!
Hur ser det ut i en erövrad stat?
Låt oss tänka oss Stockholm efter
striden. Det är slut med mötena på
Fölkets hus — där bor en främmande
general. Patruller ströva genom alla
gator. Stadens borgare förbjudes vid
dödsstraff att titta ut efter kl. 7.
Operahuset och Operakällaren ha i en hast
inretts till sjukhus, sedan man märkt
att utrymningen av Serafimerlasarettet
och Sabbatsberg icke var nog för de sårade. Baren å
Rydberg är förvandlad till högvakt. På Grand Hotell och Royal
bo idel fientliga officerare; i stora salen har
kommissariatet ordnat sina bord i långa rader och i Bolinderska
huset är krigsrätten. Skolorna användas till kaserner och
barnen få hålla sig hemma. Över Gustav Adolfs torg och
Norrbro rida främmande kavallerister i gråa vapenrockar
och med gevär över axeln. I Kungsträdgården är en
artilleripark uppställd, och kanonvagnarna ha kors och
tvärs skurit djupa spår i rabatter och planteringar. Det
ser ut som på Place de la Concorde efter preussarnas
inryckande i Paris. Hela lass hö tömmas kring Karl XII:s
staty, där några hundra hästar ständigt hållas i beredskap.
Tid efter annan ledes de fram till Molins fontän för att
dricka.
Försvarsbördorna.
Och vi ha råd att supa upp 168 millioner kronor om
året!
Men vi klaga, när det är fråga om 3,8 millioner till en
tredjedels pansarbåt!
Brännvinet förstör vårt folk. Den blott hälften så
tunga försvarsbördan rycker upp oss, stärker vårt
självförtroende och vår trygghet. Och ändå klagar man och
river upp himmel och jord och förgiftar det politiska
livet. Man återför oss till glansen av den norska tidens
sista timmar. Vill man begynna en ny slutakt inom egen
hank och stör?
Ögonblickets krav.
Därför begära vi alla som stå utanför det politiska
kivet, och vi vänta av er, våra representanter inom
riksförsamlingen, att under de dagar, då femte huvudtiteln
dryftas i kamrarna, striden mellan höger och vänster
avblåses. Den riksdag, som för några dagar sedan börjat
sina möten, får icke åtskiljas, utan att det attentat, som
riktats mot vår trygghet, blivit grundligt och med
förkrossande majoritet tillbakavisat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
