Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heidenstam
odödlig.
Svenska akademiens högtidsdag den 20 dec. 1912. Den nye ledamoten d:r Verner von Heidenstam föres av tillförordnade sekreteraren
viksantikvarien Hans Hildebrand fram till sin plats. Originalteckning för Idun av Victor Andrén.
De kring bordet sittande ledamöterna äro på vänstra sidan: biskop Billing, d:r Melin, professorerna Tegnér och Söderwall;
på högra sidan: professorerna Norström och Rudin, författaren Hallström, professor Hjärne, presidenten Afzelius,
bibliotekarien Annerstedt. Vid kortändan: d:r Karlfeldt.
Verner von Heidenstam en av de aderton.
Till ledamot av Svenska Akademien efter dess ständige
sekreterare d:r Carl David af Wirsén har Akademien med
sin Höge Beskyddares bifall kallat filosofie doktor Verner
von Heidenstam.
Fredagen den 20 december 1912 firade Svenska
Akademien å stora börssalen sin högtidsdag i närvaro af H. M.
Konungen, D. D. K. K. H. H. Kronprinsen och
Kronprinsessan, Hertigen av Södermanland, Hertigen och
Hertiginnan av Västergötland och Hertigen av Närke samt en
talrik samling åhörare. Sammankomsten började kl. 7. Av
Akademiens ledamöter voro närvarande: Akademiens
direktör herr Karlfeldt, Akademiens kamrer herr Melin,
Akademiens t. f. sekreterare herr Hildebrand, herrar
Anner-Stedt, Afzelius, Söderwall, Tegnér, Hjärne, Hallström,
Billing, Rudin och Norström.
234
Ur inträdestalet.
Mina herrar!
En motståndare, som jag själv bekämpat, en skald
av en äldre skola, som i mig såg en fritänkare och en son
av en annan tidsriktning! En rannsakare, som uppkallade
så gott som hela min vittra samtid till självförsvar och
som förkastade de flesta nyare verk, hos vilka vi andra
drucko glädje och föryngring! Händelserna länka sig
egendomligt, då det nu tillfaller mig att teckna hans
minne, att tala om drömmaren, som blev stridsman, vår
bortgångne diktare Carl David af Wirsén. —
Han såg svagheterna, såg det förgrovande, som hotade
det andliga livet, men han såg icke, att mycket kan vara
sant, även om det kallas nytt och oförsökt, och han hörde
icke, att det fanns fågelsång också i den nya skogen.
Tiden gick — och gick fort, men hans kritik stod stilla. —
Ännu minnes jag från min barndom, hur livligt
Wirséns första stora diktsamling tilltalade oss ungdomar och
hur vi försvarade den mot äldre, som saknade den
Tegnérska prakten och gärna skulle ha önskat litet mera om
sköldar och nornor. Det var Wirsens lyrik, som många
av oss då som flitigast efterbildade vid det
hemlighetsfulla versskrivandet mellan läxor och krior. — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
