Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1920
Ebon Strandin.
Ebon Strandins avskedsgrimas.
Operans vackra dansös Ebon
Strandin gästade ju den 6 nov. Östersund
och sökte därvid lägga publiken för
sina fötter genom sin dans och sina
strålande ögon. I dammoln och skyar
svävade hon kring och hennes vita
tänder och vackra ögon strålade
ikapp. Sist knep hon publiken genom
en eldig spansk zigenardans och från
salongen brusade bifallsstormen mot
henne. Hon log vackert och tacksamt
när ridån föll och började skymma
hennes täcka varelse. Men fröken
Strandin beräknade tydligen icke
ridåns fallhastighet, ty medan hon
ännu syntes i hela sin glans från
parkettens främsta bänkar, ändrade
hon mimik, de blixtrande tänderna
försvunno, och i stället räckte fröken
Strandin ut tungan i hela dess
förtjusande näpenhet. Utgjorde månne
tungpiruetten själva klimax i
zigenardansen eller var det månne fröken
Strandins ringaktande uppfattning om
publiken som tog sig ett så
besynnerligt uttryck? Hade fröken Ebon idkat
tunggymnastik i olika former mot
scenstäderskan efter föreställningen
hade man förstått henne, ty då hade
det varit befogat att ej hålla tand
för tunga, men nu föreföll
avskedshälsningen litet oförklarlig och
konstbesynnerlig.
Östersunds-Posten, 8 nov.
98
Rabalder.
Falskt Wienerbarn.
Ett revysällskap som f. n. gasterar
i Karlskrona, tycker sig ha hittat
Columbi ägg i en ljuv förening av
reklam och välgörenhet genom att
på scenen låta en till nödlidande
Wienbarn utklädd liten gosse ta upp
kollekt för räddningsarbetet bland de
österrikiska barnen.
Som ett äkta scenens barn, skriver
revyföretaget till Namn och Nytt,
uppträder den lilla gossen i ett
Wienbarns utmärglade gestalt och inhöljd
i trasor vädjar han i en rörande
enkel sång, som går till allas hjärtan,
till publikens ädlare känslor. Kväll
efter kväll mottages han med jubel,
och många äro de som helt rörda
lämna sin tribut i form av koppar-
och silverslantar, ja även sedlar.
Nog är väl detta ändå en lite
smaklös metod för en god sak,
Lusen i olika editioner.
Herr redaktör!
Med anledning av en parentes i
Svenska Dagbladets anmälan om min
uppläsningsafton i Musikaliska
akademien i tisdags ber jag få nämna att
Bo Bergmans dikt En människa i
de två exemplaren jag innehar av
densamma, nämligen som
inledningsdikt i samlingen En människa, andra
upplagan, samt i Valda dikter sid.
55, på båda ställena lyder: »Jag är
en människa, en lump, ett lappri»
— icke »en lus, ett lappri», som
anmälaren anser vara det riktiga. Var
denna »lus» förekommer vet jag icke,
men säkert är att hade den funnits i
den dikt jag läste, hade jag icke i
malplacerad finkänslighet dräpt den.
Anders de Wahl.
Bägge parterna ha rätt. I första
upplagan förekommer ordet lus, som
dock i senare upplagan ändrats till
lump.
På grund av
meningsskiljaktigheter angående gage
uppträder icke undertecknad vidare
vid någon av direktör Rydings revy-
teatrar. Jean Claesson.
Ivar Kåge som kungen i
»Paradsängen».
»Paradsängens» premiär på
Dramatiska teatern.
Gunnar Heibergs pamflettkomedi
har alltså fått sin urpremiär på svensk
scen. Att hemlandet hittills ställt sig
avvisande är förklarligt. När
författaren svär sig fri från
beskyllningen att ha velat »fläcka Björnsons
minne», så är det att svära i luften.
Det är ju inte över Aulestad-gubben
giftigheterna gå ut — åtminstone inte
i främsta rummet — utan över barnen.
Konstnärligt taget, finns det
naturligtvis ingen gräns för en diktares
rätt att anlita levande modell;
inskränkningarna ligga på annat håll.
Men en satir får stå sin risk, risken
att skandalen äventyrar konsten, och
ytterst blir det framtidens sak att
döma. Pamfletter förgå; konsten
består. — — —
Sluteffekten fastnade i halsen på
publiken; det hyssjades och
applåderades om vartannat vid utgåendet.
Jag tänker mig att teaterchefen haft
risken med stycket klart nog för sig.
Konstnärligt har försöket inte
misslyckats, och de som inte se konsten,
utan bara pamfletten i »Paradsängen»
kunna vara »brave Leute», men de
äro säkert »schlechte Musikanten».
Bo Bergman.
Dagens Nyheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
