Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1922
Fabian Månsson
Fabian Månsson berättar minnen
från sin rallar- och grovarbetartid.
Fabian Månsson är född i fiskläget
Hasslö utanför Karlskrona den 20
januari 1872 där hans far var hemmansägare
och fiskare, och där han från
barnåren fick hjälpa till i arbetet till vatten
och lands.
— Om jag säger att jag sammanlagt
gått i skolan 16—18 veckor i hela mitt
liv, tror jag det kan stämma berättar
han. — Visst fanns det en skola att
gå i, men ingen tog det så noga med
skolgången. Man gick kanske i skolan
en två tre dagar i sträck och sedan
fanns det något viktigare att göra
hemma eller vad som hälst kom i
vägen, och då brydde man sig inte om
skolan. Nej, min skola blev senare.
Det blev Kungl. biblioteket under den
tid jag var soldat vid Svea
artilleriregemente och satt på biblioteket
alla mina lediga stunder och slukade
vad jag kom över av de böcker som stodo framme. Mest
läste jag då sjuttonhundratalets svenska författare, och så
lärde jag mig språk, tyska och engelska och en smula
italienska. Men det där kom längre fram i tiden.
I ungdomen, så där vid 15—16-årsåldern, reste jag, som
de flesta av pojkarna där ute i samma ålder, på somrarna
till Karlskrona för att få arbete som hantlangare vid byggen
vid flottans varv och sådant. Jag var med och byggde
Kungsholms fästning.
— Och blev då antimilitarist?
— Nej, för all del. Det var långt dit än. På sådana saker
funderade jag inte då. Men vet ni hur vi levde på den tiden,
vi unga pojkar som arbetade t. ex. som tegelbärare vid ett
bygge? Arbetsdagen började 6 på morgonen och slutade
7 på kvällen med en 3 timmes frukost och 17, timmes
middagsrast. I kr. 10 öre hade vi i lön. På kvällarna köpte
var och en sin stora limpa, man fick en redig limpa för
25 öre, en stor sill och tre stop dricka. Det åt man dag ut
och dag in, alltid detsamma.
— Och svalt för resten?
— Nej, visst inte. Det var en utmärkt kost. För resten
seglade man ju hem på lördagskvällarna och var hemma
över söndagarna och fick litet annan mat och en smörklimp
med sig när man reste. Nej, maten var nog bra, men med
bostaden var det sämre ställt. Nå, den var inte dyr häller.
Om jag minns rätt var min hyra 25 öre i veckan. Men då
voro vi 30 stycken i ett litet krypin, ungefär 2 meter brett
och jämt så långt att vi alla kunde ligga skaföttes bredvid
varandra på golvet i en lång rad. När man steg upp fick
-.man balansera mycket fint för att komma åt de små lediga
golvfläckarna mellan den enas huvud och den andras fötter.
158
Fabian Månsson
på femtioårsdagen.
50 år.
Fabian blir rallare.
Senare kom jag ju till mera
civiliserade bygder. Jag blev rallare i
Mellansverige och där fick jag en del
kamrater som hade intresse för läsning och
litteratur. Vi bildade inga organiserade
studiecirklar, men vi träffades om
söndagarna och språkade om böcker vi
läst. Det var Emil Kleen och alldeles
särskilt Levertin, som intresserade oss,
en del beundrade också Viktor
Rydberg. Men den riktigt nya litteraturen
var det som sysselsatte oss mest.
— Därför skall ni inte tro att
litteraturintresset var det som dominerade i
rallarlagen. Nej, där levdes nog ganska
vilt där också. Varje nykomling skulle
betala inträde i laget i brännvin och
öl, och när jag kom voro vi tre som
började på en gång. Då måste vi bjuda
på 20 liter brännvin och 80 halvor öl.
Sedan skulle nykomlingarna provköras.
Det var också en kur som frestade på.
Man gick och körde kärror på långa landgångar och i
spetsen gick den styvaste i laget. Näst efter honom
skulle nykomlingarna gå och sedan komma de andra.
Den styvaste gick förstås så fort han orkade och då
måste nykomlingarna följa med för de hade de andra
arbetarna hack i häl efter sig och deras kärror i hotfull
närhet av sina smalben. Och körde kärrorna på dem så att
de måste hoppa av landgången, så fingo de betala I liter
brännvin för varje hopp.
Man arbetade på ackord och det högsta man kunde
komma upp till var 2 kr. 80 öre om dagen med 11 timmars
arbete.
Från rallare till journalist.
Nå, jag gick från det ena till det andra. Tre år var jag,
som sagt, i Stockholm som soldat och sedan var jag rallare
igen och arbetade på en bana i Skåne, inte så långt från
Malmö. Ingenjören vid bygget, som språkade en del med
mig, ville då att jag skulle bli stationsskrivare i Östra
Grevie. Men samtidigt hade jag skickat in några skisser
till Malmötidningen där Gustaf Gullberg då var redaktör
och när jag talade med honom om stationsskrivarplanerna
sade han: »Det skulle du aldrig trivas med. Försök dig
hällre som journalist i Malmö.»
Ja så blev jag då efter hand journalist på allvar. Jag var
en tid i Falkenberg, men dessförinnan och sedan flera år
i sträck i Skånska Dagbladet. Därifrån kom jag så till
Arbetarbladet i Gävle, där jag var tills den stora schismen
blev mellan höger och vänster inom socialdemokratien.
Då slutade jag utan vidare uppgörelse helt enkelt med att
lyfta min lön där. Och när jag kom till Gävle kom jag ju
också in i arbetarrörelsen. Socialdemokrat hade jag ju inte
blivit förrän 1899. Det var den stora lockouten vid
sågverken vid Hernösand som gjorde mig till det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
