Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1932
Debuter på vers och prosa.
Ove Borgvall
Det
blommar i
blåsten.
Ove Borgvall.
f. 1893.
Albert Bonniers förlag.
Ångbåten Idun.
Vart gick den båten som jag såg vid en grå gammal brygga
för många, många år sen, då liten jag var?
Alar stodo nära, åkrarna bågnade trygga,
och älven ilade tyst och snar.
Landgången drogs in, maskinen solvade sin väv,
krängande skevade skrovet om kröken —
vart gick denna båten bland vältande vassar och säv,
det järnfartyget med den sötaktiga röken?
Vart for den gasten, som bred i armarnas grepar
och bred i munnen gjorde sin relingsvakt?
Står han där än, nyfiken och fräknig och flepar
eller har äventyrslustan till ro sig lagt?
Hans ansikte har väl hårdnat, han har väl blivit karl
som sällan sticker huvudet ur kappan —
men för mig är han bara den gasten han en gång var,
en fräknig pojke och en sjöman på schappen.
Och dessa fröknar på söndagsutfärd från staden,
yppiga munnar och ogifta jungfrubröst?
Jag ser dem än, buketterna, adiantumbladen,
och än kan jag höra de fröknarnas röst.
De äro mig en evig ungdoms glittrande sång,
de stå alltjämt för min syn som i siden —
ty det var bara jag kvar där på bryggan en gång,
som lämnades ut åt åldrandet och tiden.
Det är bara jag som blir kvar på en multnande brygga,
när den ångbåten Idun om älvkröken går.
Alla andra få känna sig ryckta undan och trygga
för tiden som nöter och röter och slår.
Landgången är inne, maskinen solvar sin väv,
ung är min sidenfröken och ung är gasten.
O, låt mig komma ombord, där bland vältande vassar och säv,
ni far med fröjdernas vimplande gös på masten.
Ove Borgvall.
236
Irma Nordvang
Med
sträckta
händer.
Irma Nordvang.
Albert Bonniers förlag. f$. 1905
Lycka.
Giv mig ett mål men ej för lätt att vinna.
Med sträckta händer vill jag länge brinna.
Blott den får resning, som mot zenit siktar
sin längtans pil, om också armen sviktar.
Med bågen lyftad låt mig länge spana
emot de moln, som dölja pilens bana,
Giv mig förtröstan om en lag, som formar
ett mänskoöde — men giv nya stormar.
Giv ständig oro åt en själ, som sjunger,
giv sömnlös vila, gränslös törst och hunger.
Den sena lyckan är den allra största,
Den dricker djupast, som fått länge törsta.
Irma Nordvang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
