Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders de Wahl
Selma Lagerlöf
Erik Wettergren
Prolog
vid Dramatiska teaterns festföreställning av »Dunungen» den 22 nov. 1928.
Framsagd av Anders de Wahl.
Jag ville mana fram i kväll den tystnad,
som låg omkring en liten Värmlandsgård,
då det var långt ännu från hem till hem
i skogarnas och bergens gamla land.
När dagen bullrat slut i bod och kök
och sista lågan slocknade i spisen,
kom tystnaden från dunkelblåa mil
och smög sig mjukt kring gårdens täta rönnar,
och när en festkvälls glädje klingat ut
och sista vagnen rullat bort på vägen,
blev det så stilla, att man kunde höra
hur fjärran skogar andades i sömnen.
Din dikt blev till i denna djupa tystnad!
All äventyrets glans, det heta hjärlats,
den stolta pannans galna romantik
steg ner till dig och krävde diktens form
i vinternätters stumma isighet,
och tysta timmar lärde dig att se,
att alla mänskosjälar ha en låga,
rörd av passionens vinddrag, kvald och pinad
av bitterHetens kyla — men vid liv
tills döden blåser ut den...
102
Och denna dikt, som växte ur vår jord
och vävde in i ömma, sköna ord
vårt blyga hjärtas outtalta bikt,
gick ut till sist och blev Europas dikt.
Den dikten hade några ord att ropa
de svarta år, då hatet kunde sopa
idéerna som lösa fjun och flarn:
»Vi ha en tro, vi inte få förspilla.
Så rasa inte, barn, var stilla, stilla
och lyssna till ditt hjärta, mänskobarn!»
Ditt Värmland väntar här bakom ridån.
Där skiner solen på en vit fasad
och jag kan höra kägelklotens dån
och vågars sorl och sus och gröna blad.
Så må din sommarsaga ta gestalt
och fylla med sitt liv vår svenska scen!
Nu domnar bruset bort, och du skall tala
om kärleken som kan besegra allt
en flyktig stund, då poppeldunen dala
i gryningshimlens rosenröda sken.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
