Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Radion från dess begynnelse till 1918 - 3. Marconi — radions uppfinnare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delvis tack vare den högre egenvåglängden hos antennen, och långt
effektivare än Hertz’ korta vågor.
De tidigaste distansförsöken ägde rum utanför Bologna på den
lantgård, Marconis fader därstädes ägde. Med sitt nya system, som
samtidigt patenterades, nådde Marconi allt större räckvidder, och
snart började han se sig om efter möjligheten att i vidgad skala
exploatera sin uppfinning. Av en tillfällighet var dåvarande
chefsingenjören i brittiska Post Office, sir William Preece, entusiastiskt
intresserad för och själv aktivt verksam på det trådlösa området.
Det blev också till England, som den unge Marconi styrde kosan
för att söka efter medel och möjligheter att göra sina försök
praktiskt utnyttningsbara.
År 1898 hade Marconi slagit distansrekordet för trådlös
teckenöverföring med 63 km. Påföljande år blev Engelska kanalen —
liksom i andra hänseenden så många gånger senare — den distans,
som erövrades som kriterium på metodens användbarhet. Senare
samma år hade avståndet vuxit till ej mindre än 413 km. Det var
nu klart, att telegrafering utan tråd ej längre var någon utopi utan
ett faktum.
För att övertyga de många fortfarande klentrogna önskade
Marconi slå ett slag av ännu större mått. Han inriktade sig på att
”krossa” Atlanten. I slutet av år 1901 lyckades detta försök mellan
England och Signal Hill på Newfoundland, en sträcka av omkring
4 000 km.
De anordningar, Marconi härvid använde, karakteriserades
främst av luftledningarna, som uppburos av stora drakar. Hans
sändare i övrigt var utförd i enlighet med fig. 1.1 sändarens
antennkrets till vänster i figuren befinner sig gnistgapet G, matat av
spänning från primärkretsens induktorium I. I denna krets är
telegrafnyckeln inkopplad direkt i serie med strömkällan, som i stället för
batteriet i figuren utgjordes av en växelströmsmaskin. Gnistgapets
ena elektrod är förbunden till jord, den andra är direkt ansluten till
luftledningen. Mottagaren och dess anordningar voro lika enkla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
