Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anna Maria Lenngren - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
form, men dock omedelbart ifrån originalet. Det bifall,
hvarmed den af samtida kännare belönades, blef kanske i någon
mån förhöjdt af det ovanliga i företeelsen att hos ett ungt
fruntimmer möta sådana insigter. Emellertid instämde i samma
bifall äfven Thorild. I hans "Nye granskare" yttras: "Men
hvilken renhet, smak, behaglighet, sanning af ett qvinno-snille!
Jag har sett hundrade små skönheter, kastade af denna hand,
alla tecknade med liflighetens grace. O, mine herrar, då i så
häftigt söken de flyktiga behagen af ett ansigte, hvad är ert
värde, att I så litet kännen och beundren charmerna af en
själ?" Af vigt är detta omdöme: det visar att åtminstone
Thorild redan då ansåg öfversättarinnan för en af landets vittra
utmärktheter och var misslynt att hon för den större
allmänheten ännu kunde vara så obekant.
Detta yttrade Thorild år 1784. Under tiden hade den
vigtiga förändringen inträffat i skaldinnans lefnad, att hon måst
uppoffra de stunder, som en ung flickas små sysslor alltid
lemnat henne lediga till sånggudinnornas sällskap, åt de trägnare
och mindre poetiska befattningar, hvilka åligga en maka. Hon
blef vid 26 års ålder (1780) gift med sekreteraren, sedermera
kommersrådet Carl Lenngren och flyttade med honom till
hufvudstaden.
Det tycktes som hon de första åren af sitt äktenskap låtit
sin lyra helt och hållet hvila. Utan tvifvel fruktade hon,
skrifver hennes ofvannämde biograf (Franzén), att genom den
förledas från sitt husliga kall, hvaråt hon egnade sig med den
sorgfällighet, som ej kan vara större hos ett endast dertill
uppfostradt fruntimmer.
Från denna tid finnas af hennes hand blott några
sångstycken, som, ärnade åt ett litet sällskap af glada vänner,
snart flögo kring hela riket, men af henne sjelf då icke
erkändes. Icke heller visade sig i dem ännu fru Lenngrens
egentliga snille. Det framträdde likväl snart, dertill beredt
redan länge förut genom flera gynnande omständigheter.
Den sällskapskrets, i hvilken hon lefde, var utan tvifvel en
af de mest snillrika i Sverige. Kellgren utgjorde själen deri,
och honom sökte allt hvad vittert var. Äfven musikaliska
snillen upplifvade detta umgänge, ibland dem Kraus och
Wellander, Kraus isynnerhet, som med sin stora talang och insigt
i musiken förenade mycken litterär bildning samt, ehuru
utländning, kände i grund svenska historien och vitterheten
och var en af dem, med hvilka Kellgren helst och förtroligast
umgicks. Fru Lenngren sjelf hade en god gåfva att sjunga. När
Kellgren hade satt musik till den skönaste af sina sånger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
