Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anna Maria Lenngren - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fru Lenngren hade inga barn, och denna saknad utgjorde
för henne ämnet till en djup sorg, hvilken dessutom förökades
af tvenne bittert träffande husliga olyckor. Hon uppfostrade
en brorsdotter i barns ställe, och hade med innerlig ömhet
fästat sig vid dennas älskvärda hjerta och anlag, då det unga
fruntimret genom någon nervsjukdom råkade i en sinnessvagnet,
som förblef obotlig. Det andra slaget träffade henne genom
förlusten af hennes far. Han hade från Upsala på några dagar
fägnat henne med ett besök. En afton dröjde han längre än
vanligt, och hennes ångest var alltför grundad: det befans att
han drunknat.
Denna sorg, i förening med den förra, var kanhända en
beredande orsak till den tredje af hennes bepröfvelser, som
slöts med hennes död. Det var väl många år efteråt som
hennes sjukdom utbröt, men de tvenne olyckorna hade lemnat
i hennes hjerta en outplånlig känsla af det bittra i lifvet,
hvilken hon väl sällan yttrade, men som tärde henne dess
mer, ju mindre hon lät den utgjuta sig. Dock: det
sammanhang, som naturen satt emellan det lif, vi tänka, och det lif,
vi andas, är en af hennes hemligheter; och det egentliga
upphofvet till den förskräckligaste urartning af den närande
kraften i vår kropp lär ännu vara en gåta för vetenskapen.
Förskräckligt, såsom sjukdomen, var det medel, som till hennes
räddning försöktes. Hvem kan undra, om ett fruntimmer med
hennes känslighet bleknade vid föreställningen af verktyg, som
innerst och närmast vid hennes hjerta borde afgöra hennes lif
eller död! Likväl kunde af det sällskap, som dagen förut såg
henne i hennes hus, ingen märka hvad henne förestod.
Endast åt en person, af hvars uppsyn hon slöt att han hade
kunskap derom, gaf hon vid afskedstagandet en själfull blick,
som tycktes säga hvad hon sedermera på sin dödssäng yttrade
med ord: "Jag är icke rädd för döden, ty jag är icke rädd
för Gud." Operationen, ehuru lyckligt utförd, var fruktlös:
roten af det onda satt qvar. Det utbredde sig ånyo med
outsägliga plågor. Hon bar dem med en kristens hjeltemod.
En bland dem, hvilkas kärlek utgjorde hennes största
glädje, var ett litet barn i samma hus, der hon bodde. Hon
hade sett den lilla, då denna nyss begynt att gå och tala. En
ovanlig rörelse i hennes hjerta, der den moderliga känslan,
ehuru aldrig tillfredsställd, dock alltid lefde, fäste henne vid
detta barn, som från den stunden hade tvenne mödrar. Fru
Lenngren hade förut haft omsorg om främmande barns
uppfostran och känt sig lycklig af deras fortkomst. Sjelf började
hon sysselsätta sig med själsdaningen hos den lilla, Augusta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
