Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
Legender och visor.
En gammal judisk sång.
Vi judar, vi vänta Messias
genom årenas skiftande ve,
hvad i profetiorna sias
vi vänta trots spott och spe.
Messias, som skrider kring jorden
med frid, hvart hans fotspår gå,
Messias, som lärer oss orden
för att lifvet och döden förstå.
Det hoppet har burit släkter
genom mödornas tunga tal
med tanken på morgonväkter
utan smärta, sorg eller kval.
Det hoppet har lyst vid bårar
för syskons svartklädda rad,
det hoppet har torkat tårar
som solen daggen af blad.
På färd genom milslånga länder
det lättat tröttade fjät,
och i ghettots skumma gränder
det tröstat med sitt majestät.
I synagogornas böner
det biktat hvar länkbunden själ,
och fäder det lämnat åt söner
som evärdelig arfvedel.
Vi judar, vi vänta Messias
genom årenas skiftande ve,
hvad i profetiorna sias,
vi vänta trots spott och spe.
Oscar Levertin.
På judiska kyrkogården i Prag.
Lägg icke blommor, band och fransar
på vården öfver deras ben,
ej lifvet gaf dem gröna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!
Så gjorde fädren, de som jagats
från land till land i spe och skam
och genom sekel som ej dagats
sett ghettots jämmer slå sin stam.
Där den förtröttade fått somna
från hemlös vandrings tistelstråt,
och ängsladt hjärta äntligt domna
från andras hån och egen gråt.
Där ej med sommarns löften gäcken
den döda ro, som vunnits ren.
Ej blommor lägg som kärlekstecken
på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!
Oscar Levertin.
Fröding
bedömer
Levertin.
Oscar Levertin. Legender och visor:
Albert Bonniers förlag, pris 2: 75.
Romantiken är uppstånden,
Krist hjälpe oss! är man frestad
att utropa, när man hunnit ett
stycke i denna nya diktsamling.
Novalis går igen med »lidandets
lycka» i sina drag och bärande på
»våndans sällsamt ljufliga lott» —
omgifven af katolsk viraksdoft och lyssnande på sankta
Cecilias orgelspel — sliten mellan öfverjordiskt mystisk
längtan och jordisk kärlekstrånad.
När man kommit litet längre fram, märker man nog
att äfven en del mycket moderna element varit med i
diktarens degel. Men grundstämningen är värkligen så lik
de älsta tyska romantikernas att man ibland undrar om
dessa dikter kunna vara skrifna i våra dagar.
Hr Levertins dikter bära också vittne om att ha en
värklig lyriker till författare.
Det andliga innehållet är personligt erfaret och kändt —
icke lånadt, men det är sjukligt och enformigt. Tonerna
växla, bilderna växla, men grundstämningen är evigt
densamma, förfinad, sorgsen, med dödstanken till
hufvudbe-ståndsdel. —
Språket förefaller ofta vackert, d. v. s. sedan man en gång
vant sig vid de öfverlastande adjektiven — Nästan lika
ofta störes dock stämningen af en viss estetiserande ton,
som mer erinrar om en väl skolad och beläsen tafvelkännare,
än om en skald, som låter sitt hjärta tala och sin
gestaltbildande förmåga verka. Dessutom förekommer här och
hvar värklig onatur och drag af smaklöshet, som äro rent
förvånande hos en sådan finsmakare.
Levertin är sårad.
(Ur bref till Verner von Heidenstam.)
Frödings anmälan är, synes det mig, intressant både genom
sin jalousie de métier och sin demokrat-friska bondton —
du förstår mig nog, när du läst den! Jag blef arg och skref —
något som jag efteråt ångrade — ett bref till
Karlstadstidningens redaktör Hellberg, en gammal Uppsalakamrat till
mig, och skällde ner gitarrklinkaren eller anmärkte, rättare
sagt, att alla icke fått en sådan uppfostran, att de älska
»dragklaver» — somliga tycka bättre om en Stradivarius.
Recensionen bör särskilt vara intressant för dig, när det
talas om »en viss estetiserande ton, som mer erinrar om en
väl skolad och beläsen tafvelkännare, än en skald» — jag
menar, att det är eget att se »estetik och beläsenhet» satta
upp som motsatser till skaldskap för oss som älska slikt. —
Som du skrifver, det är ensamheten, när man icke vill göra
propaganda, icke demokratisera om den tjänande systern,
icke skrifva politik och icke veta af nästan — blott göra
syner, som glänsa och stråla!»
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
