Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Portugis och stockholmare.
Je traite tout le monde de la méme.
Vicomte de Soto Maior.
E/ter öfver ett års långsamt, så godt som alldeles plågfritt
aftynande afled den 20 januari kl. 1 på middagen Portugals
minister i Stockholm, Antonio da Cunha de Soto Maior.
Han föddes den 18 november 1812 i Brasilien, der fadern
vistades såsom portugisisk diplomat. Tillhörande en slägt
med ärorika krigiska anor, bestämdes han först till den
militära banan och inträdde helt ung i ett portugisiskt
kavalleriregemente, der han dock endast avancerade till
underlöjtnantsgraden, ty med hans lifliga lynne och
vidt-omfattande intressen blef soldatlifvet i fredstid
outhärdligt. Han kastade sig in i det politiska lifvet och lät invälja
sig i Portugals deputeradekammare, der han snart visste
att vid sig fästa en mycket stor uppmärksamhet. En eldig
vältalighet, oförfärad hållning, slagfärdighet i repliken
samt goda kunskaper i statsväsendet och finanserna gjorde
af honom en fruktad motståndare till de ministérer, hvilka
allt som oftast aflöste hvarandra i det då politiskt oroliga
landet. Den unge vicomten var den portugisiske
oppositionsmannen quand méme, och hans politiska uppträdande
fick en väsentligt ökad betydelse då han i midten af
1830-talet uppsatte tidningen La Tribuna, som han gjorde till
språkrör för sina mycket avancerade liberala åsigter och
sin opposition mot styrelsen.
Emellertid måtte höga vederbörande i Lissabon till
slut funnit, att den eldige »braständaren» behöfde svalka af
sig i kallare zoner, på samma gång de sjelfva ju ville unna
sig någon politisk andro, och de erbjödo således den
44-årige oppositionsmannen och tidningsredaktören att
öfver-gå till den diplomatiska karrieren och i de skandinaviska
länderna representera konungariket Portugal. Anbudet
mottogs, och den 29 maj 1856 öfverlämnade vicomte Soto
Maior till Konung Oscar I sina kreditiv.
Den nye portugisiske ministern blef, som sagdt, genast
favorit i Stockholm, detta i mer än ett afseende. Till hans
hastigt uppkomna popularitet torde ej minst ha bidragit
ett litet äfventyr, som vicomten hade redan
första året han vistades i Stockholm. Vi
mena hans på den tiden så mycket omtalade
och kommenterade duell i en skogsdunge
strax utanför Lill-Jans med en bekant
qvasi-diplomat af svensk-engelsk börd.
I början af 1860-talet försvann
plötsligt vicomte Soto från Stockholms
promenader och salonger. Det gälde diplomatisk
beskickning till fjerran land, öfver
verlds-hafvet. Han erhöll nemligen 1864 i uppdrag
att å sin regerings vägnar uppvakta den
sedermera så olycklige kejsar Maximilian
vid hans uppstigande på Mexikos tron.
De portugisiska tidningarna ådagalade
tydligt, att det icke fans mer än en åsigt
rörande lämpligheten af detta val.
Kejsar Maximilian var också den förste
att vitsorda det utomordentliga sändebu-
dets qvalifikation. Vicomte Soto blef nemligen föremål
för en alldeles särskild uppmärksamhet: kejsaren fäste
sjelf Isabellaordens gyllene kedja om hans hals, och när
vicomten efter en tre månaders bortovaro vände åter
till baka till Europa, kunde han presentera sig på en
springare, hvars sadel och mundering blänkte af klaraste
guld och massivt silfver ur Mexikos grufvor.
Och nu skall man aldrig mera på våra promenader, i
»Torget» och på Hasselbacken om somrarne, å teatrame
och i sällskapslifvet om vintrame, möta den lilla, smärta
välkända, eleganta gestalten med det snövita håret, de
yfviga polisongerna, de små, små, alltid prydligt
chausse-rade fotterna, med de på samma gång kloka och milda
ögonen, det välvilliga leendet och den mot alla lika
förbindliga helsningen.
Omkring dödslägret.
Vid dödslägret närvoro hans son löjtnanten i danska
marinen da Cunha de Soto Maior, den aflidnes båda
trotje-nare samt en Elisabethsyster. Biskop Albertus hade kl. 9 på
morgonen meddelat honom den sista välsignelsen, efter att
den gamle dagarne före jul undfått det heliga sakramentet.
Den aflidne ligger tills vidare qvar i sin praktfulla säng,
prydd med kostbara draperier, stickade i guld på grön
silkesbrokad; om de knäppta händerna är viradt ett
radband af dyrbara perlor, och täcket består af den
portugisiska riksflaggan. Liket balsamerades i söndags middag.
I går började den af konstskatter fylda salongen utrymmas
för att dekoreras till likrum, emedan under någon af de
närmaste dagarne den aflidne diplomatens lik kommer
att utställas å lit de parade.
Vicomte de Soto Maiors ”lit de parade”
Den 25 kl. 10 f. m. visades den aflidne diplomatens lik
för en trängre krets. Som förut är nämdt, är salongen
inredd till likrum, vackert dekoreradt i svart och silfver,
prydt med en rikedom af lefvande växter
och upplyst af vaxljus i förgylda
kandelabrar.
Den aflidne hvilar i den med fransar
garnerade ekkistan, iklädd röd vapenrock och
blåa benkläder, Maltheserriddames uniform,
med venstra handen på sabelfästet. Bröstet
är prydt med Vasaordens stora
kommendörsband och portugisiska Kristiordens
kraschan. Vid fotterna håller en
Elisabeths-syster vakt. Kl. 5 samma dag hölls
döds-messa af biskop Albertus, jemte
assisterande prester, i full ornat, hvarefter
kistlocket pålades.
Ett Soto Maior-Minne.
Den bekanta rätten »Gös å la Soto Maior»
öfversattes här om dagen i danska
tidningen Dannebrog med — »Gås å la Soto Maior».
Soto Maior.
Portugals minister i Stockholm.
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
