Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
En proletärskald.
Mitt lif.
Jag är född i den höga
egenskapen af »rallarunge» 1861 i juni
i närheten af Töreboda, utefter
västra stambanan när den byggdes.
Tidigt anländ till Stockholm fick
jag min första uppfostran där,
sådan den då bestods af en helt visst
ändå enklare folkskola än vår
nuvarande; där fick jag också de
första bitande intrycken af den
nöd, som ofta drabbar »simpelt»
arbetsfolk.
Det var på vintern mellan
nödåren 1867 och 1868. Min far
arbetade äfven då vid järnvägen, i
Kummelby grusgrop, och det var
så fattigt för oss att han ibland
arbetade två dygn i sträck, utan
att förtära annat än vatten.
Och det var minsann intet lätt
arbete heller, att langa upp grus i
de höga järnvägsvagnarne. När de
andra, som hade mindre barnaskara
och icke kommit till platsen fullt
så utblottade, gingo bort till sina
måltider, gick han också afsides
och låtsades få något till lifs, men
K. J. Gabrielsson
(Karolus.)
Karl Johan Gabrielsson, född i
Fredbergs församling af Skaraborgs län den
26 juni 1861. Föräldrar: statkarlen Olaus
Gabrielsson och Stina Kajsa Eriksdotter.
Grofarbetare till 1892, medarbetare i
Socialdemokraten från våren 1892 till 6
januari 1894, då G. blef redaktör och
utgifvare af tidningen Folkbladet.
Ledamot af Publicistklubben 1896. Signatur:
»Karolus», »K. G-n>.
(Ur Publicistklubbens matrikel.)
när släpet började på nytt var
magen lika tom.
Vi barn brukade rifva af den
yttre barken på tallved och äta
bastet närmast veden, det hade en
söt smak och gaf åtminstone en
slags illusion af ätning.
Sedan lefde jag springpojkelif
här och där några år, tidtals med
mycket prygel och långa
dagsverken och slutligen blef äfven jag
järnvägsarbetare och grofarbetare,
tills omständigheterna förde mig
in i arbetarrörelsen. Fattigdomen
och litet läsning på lediga stunder
har i förening gjort mig till socialist,
och sedan har jag sökt skaffa mig
så stor mogenhet som möjligt, för
fyllandet af de uppdrag, hvarmed
Sveriges kämpande arbetare varit
vänliga nog att hedra mig.
För arbetarklassen hoppas jag
också att få strida till min död,
ty hvad jag blott dunkelt anade i
början, det vet jag nu.
Slafveriets och fattigdomens
dagar äro räknade den dagen då
trälarna veta och vilja.
K. J. Gabrielsson.
Skulle jag glömma, jag?
Och skulle jag svika min fana röd
och glömma min svurna ed,
och glömma all hunger, möda och
nöd,
som härjar de armes led,
och skulle jag tänka: det g&r ändå
om jag stannar hemma jag.
O mitte mitt hjärta förtorka då,
en sådan förskräcklig dag!
Och skulle jag glömma min barndoms
hem.
och faders lönlösa fjät,
och glömma oss små, vi hungrande
fem,
och glömma hur moder grät,
och glömma hur vi, när alltför hårdt
oss hungern i magen slet,
på tallträd skalade barken bort
till bastet, och åto det.
Och skulle jag glömma hur ut jag
dref
från hemmet vid elfva år,
se’n moder mins lefnad slutad blef
i lungsot en kylig vår.
Och skulle jag glömma de hugg och
slag,
som råhet fägnade med,
och glömma att nådehjon blott var jag,
hur villigt jag slet och stred.
Och skulle jag glömma hur tiden gick,
och huru jag jämt var slaf,
och huru. ju mera jag slita fick,
dess mindre i lön man gaf.
Och skulle jag glömma hvar neslig
gång
jag ödmjukt om arbete bad,
när vinter låg för mig hotande lång
med svältfyllda dagarnas rad.
Och glömma hur drygheten tryckte
mig ned
och öfver axeln mig såg,
och pöste dessmera, ju mer jag kved
och kväfvande öfver mig låg.
Och glömma att om af nåd man mig
lät
få plats — man visste min flit
-så fick jag så syndigt umgälla det
med dubbelt hårdare slit.
Nej, blef jag så tusen och tusen år
jag glömmer det aldrig, nej!
Så länge ett pulsslag i kroppen slår,
dör glödande hatet ej.
Och hjälpte en skrift af mitt eget blod
och väckte den trälarna opp,
jag skulle förlösa mitt hjärtas flod
till hrusande hejdlöst lopp.
K. J. Gabrielsson.
369
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
