Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fyra röster från
Finland.
Jacob Tegengren.
i. 1875.
Kvinnan till mannen.
— Om klädd i de frälstas skinande skrud
i de saligas boning jag satt,
och hörde änglasångernas ljud
och de lyckliga andarnas skratt;
och himlarnas glans och prakt jag såg
och njöt deras rik’dom och skatt,
men visste, att pinad och slagen du låg
i helvetets eviga natt,
— då skulle jag slita utaf mig min skrud
och till himlarnas härskare gå,
och famna hans knän och säga: O, Gud,
låt mig himlarna lämna få!
Jag trifves ej här, de saligas sal
syns mig kväfvande trång och skum,
låt mig gå, för att dela min älskades kval
i helvetets dödsmörka rum! —
Utan dig, utan dig finns ej himmel för
•nig,
finns ej sång, finns ej glädje och ljus,
utan dig, utan dig vore stjärnlös hvar
stig
i de lyckliga andarnas hus.
Utan dig vor’ den eviga våren höst,
och hvar fröjd vor’ ett kval utan dig.
— Med min mun mot din mun och mitt
bröst mot ditt bröst,
blir helvetet himmel för mig!
Jacob Tegengren.
Bertel Gripenberg.
f. 1878.
Den sång är skönast —.
Den sång är skönast som aldrig ljöd
i toner, men härlig drömdes.
Den dryck är ljufvast som bjuden sjöd
i bägarn, men aldrig tömdes.
Det ord är skönast som ej blef sagdt,
men endast skälfvande anadt,
och klarast lyser den lyckas prakt,
som fjärran i dröm du spanat.
Mikael Lybeck.
f. 1864.
Klockbojen.
Ty sång, som aldrig fått klinga ut,
blir aldrig klanglös och sprucken,
och aldrig blir rusande sötma slut
i dryck som icke blef drucken.
Kring ord af kärlek som ingen hör,
kring lycka som aldrig vinnes,
i evig skönhet, som aldrig dör,
all drömmens gloria spinnes.
Bertel Gripenberg.
f. 1876.
Gungande dyning, men ingen vind.
Dimmans molniga tågor
slå sin fuktighet mot min kind,
kyla mitt hjärta och göra mig blind.
Inga lefvande vågor,
ingen lefvande vind!
Klockbojen ringer.
Årorna tar jag, ror och ror —
längtan att före natten
möta den höga klarhet, som bor
lik en stor, en strålande stor
syn öfver vida vatten,
ger mig kraft, när jag ror.
Klockbojen ringer, ringer.
Hvar är vägen? Jag stirrar mig blind ■
dimma, och endast dimma,
trycker sig tätare mot min kind.
Hvar är vägen för den, som är blind,
hvar en ljusnande strimma,
hvar en lefvande vind?
Klockbojen ringer.
Mikael Lybeck.
Krafvet.
Den sång, som skapar tiden ny,
skall födas i fabriken
vid hjulets dån och remmens gny,
skall brusa genom sömntyngd by
som vårens flöde, grått af dy
från öfverfyllda diken.
Han skall ej orden rata,
skall hvirfla kring med vägens stoft
och ägga sinnena med doft
från gränd och storstadsgata.
Här diktades i band på hand
om frihetsglöd och fosterland,
om vildmarksdjup och insjöstrand
och haf, som vida svalla.
Den sång, som skapar ny vår tid,
en sång till dåd, en sång till strid,
skall stöta klingan, blank och hård
i fördom, värd att falla,
han skall som morgonrodnans bård
bebåda dag för alla.
Arvid Mörne.
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
