Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med oss mången gång i sommar — i Cordova i den
drömlika, ofantliga moskén, med oss i den charmanta villan i
Granada med dess terrasser och fontäner, med dess
utsikter öfver La Vega, Albaycin, Sierra Nevada, Generalife
och allt hvad som klingar grant och romantiskt. Där
skulle vi hafva tagit vårt trefliga te tillsamman ute på
balkongen i solnedgången bland doftande blommor och
törnrosor och rundt omkring oss torn och terrasser liksom
i en arabisk saga, och vi skulle hafva gått till Alhambra
i månskenet i den ljumma, aromatiska luften, när allt är
eteriskt förtjusande som i en dröm, när själfva prosan
klingar som poesi, eller om du hellre så vill, poesien
blir realitet. Jag ville att du hade sett Toledo, den
gamla grå kejsarstaden, allvarsam som en rostig
järnrustning, jag ville att du hade varit med mig där i mitt
gamla halft förfallna munkkloster, långt från världens
brokiga vimmel, i den soliga stillheten af dess götiska
pelargångar med allvarsamma helgonbilder eller i den
blomsterrika klosterträdgården, så tyst, så stilla att man
nästan kunde tro sig höra gräset växa. Och hvad skall
jag säga om galleriet i Madrid, där jag fick så många,
så lifliga intryck från längesedan förflutna tider, som om
de gamla målarna riktigt stått upp till lif igen för mig
och lifslefvande talat mig till. Hela min resa har varit
en roman, och jag skulle försöka att skrifva den, om jag
icke fruktade att det skulle blifva för många volymer.
Från Cuenca reste vi ner till Valencia, hvarest vi äfven
stannade omkring en månads tid. Hvar gång jag tänker
på detta mitt sista vistande i Valencia, får jag liksom
feber. Det skulle blifva alltför långt att säga någonting
mer, och det är ett för ömtåligt kapitel att vidröra i ett
slarfvigt bref. Den spanska lifligheten är farligare än
eld. Jag kom in i scener mer än sönderslitande, jag
tackar Gud att jag icke blef vittne till ett själfmord, det
är hjärtskakande att se en ung person förlora förståndet,
och jag var därför själf två dagar sängliggande i en
slags nervfeber. Det var de två sista dagarna af mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
