Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fläkt af sin egna poesi — kanske ibland i alltför
obunden stil — en sådan som trifs där det är fullt af säng
oeli gitarr, skratt och spektakel, där inan icke kominer
ihåg grå fog och spleen eller blue devils — bara
rosenröda.
Vi voro i Kensington-gardens. Det skulle blifva
svårt att beskrifva denna friska park midt i London, de
ofantligt höga, lummiga träden, som skjuta upp ur gröna
gräsmattan och spegla sig i klara vattnet, blommor och
buskar rundt omkring. Långa, raka avenuer leda fram
till det gamla palatset från drottning Annas tid, och väl
tilltrampade gångar slingra sig kors och tvärs emellan
ekar, lindar, lönnar och pinjer. Det är en tradition att
Watteau under sitt vistande i England var förtjust af
allt detta och att man ännu i fonderna bakom hans
arlequinader och Pierrots kan känna igen effekter i
Kensington-gardens. Hur som helst, eftermiddagen var nu så
vacker och alla så glada att man kunde tycka sig vara
liksom midt i Watteaus tafia, där vi hade slagit oss ner
i djupa skuggan och i gröngräset emellan de höga
stammarna, som under ett tak af mossiga grenar med
fågelbon i de intrasslade kvistarna.
Hvad jag tyckte var, att Watteau aldrig hade kunnat
träffa en kolorit sådan som jag såg på Mary T:s
rosenkinder och att han aldrig hade kunnat se en kvickare
Colombina. Någon hade tagit med sig en flaska spanskt
vin (som lämnades tom efter i gräset), några strutarmed
konfekt, biscuit och frukt, ocksä snart förtärdt, men alla
hade vi därjämte ett outtömligt förråd af det slags prat,
hvars största merit är att icke äga common sens, men i
stället är fullt med nästan lika oförnuftiga drillar som
fåglarnas kvitter på de gungande kvistarna. Ingen hade
så granna sidensarsbyxor som Watteaus »badauds» med
bandrosor, crepiner och pärlemorsknappar —, men
flickorna voro att måla af, med grop i hakan, trinda armar,
hvita fingrar, nätta skor, långa ögonhår och en växt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
