Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vår lott i tiden, att utan rast eller ro kämpa med
elemen-terna och liksom öfva oss med i att af dem bygga oss
livar och en sin himmel redan här på jorden. Men hur
ofullkomligt lyckas det merendels! Isynnerhet när man
bygger pä sanden och när man försöker bygga ensam och
utan hjälp af tron, hoppet och kärleken.
I denna villervalla har jag instinktlikt sökt min ro i
att betrakta harmonierna som uppkomma mellan färgernas
olika skiftningar och att lyssna till musik. Det är ett språk,
som alltid är oskyldigt, sä länge det icke är blandadt med
teckning eller ord. Det är som om oskuld vore ett eko
af någonting ännu renare och skönare i himmelriket,
någonting, som vi med våra grofva kroppsliga sinnen ännu
icke kunna fatta, knappt ana, men som icke dess mindre
säkert finns. Jag skulle vara ännu mera djur än jag är,
om jag icke trodde så. Det är en skatt att äga en sådan
tro, en skatt som jag fått till skänks, ty icke annorledes
än likgiltigt har jag sökt den. Först nu, när lifvet är slut,
inser jag trons värde och dyrbarhet. — Den vise har i
alla tider sökt att undvika disharmonier. Men det skall
också fmnas sådana, som icke lida af att i stormstöflar
klifva fram i smörjan utan att fråga efter hur många
blommor trampas ned, blott äran nås. Ara, det är när
femte raden hurrar åt charlatanen, som kan äta
brinnande blår.
Jag låter tankarna flyta ur pennan helt oförsiktigt
och utan bekymmer om de äro begripliga eller ej. När
jag så skrifver, glömmer jag grammatikan och bryr mig
icke om att stryka ut dumheterna. En vaken tankekraft
vill gärna gifva af sina inbillningar åt andra och finner
i ett sådant arbete ett slags hvila. Jag roar mig därför
på mitt vis med att skrifva ibland, när det icke
anstränger mig det minsta. Det är således ett slags lättja. Jag
behöfver därvid åtminstone icke uttyda mer än jag vill
livad jag menar. Det är icke som att sitta och prata med
en bekant, som kanhända vid hvartannat ord frågar och
begär förklaringar, så att hela konversationen mången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
