55 inskränka oss på så sätt, att våra förluster aldrig överskrida två pistoler. Det är sannolikt, att inom en tidrymd av tio år någon förändring inträffar i min familj. Min far är ålderstigen, jag får ärva honom, och då behöva vi inte frukta några bekymmer. Denna anordning skulle ej ha varit det mest dåraktiga jag företagit, om vi blott hade stadigt fasthållit därvid. Men våra goda föresatser varade knappast längre än en månad. Manon var lidelsefullt begiven på nöjen, och det var även jag för hennes skull. Titt och ofta uppstodo nya anledningar till utgifter, och långt ifrån att gräma mig över de summor, hon understundom slösade bort, var jag den förste att förskaffa henne allt, som jag trodde var ägnat att behaga henne. Det började snart förefalla henne besvärligt att bo i Chaillot. Vintern nalkades, alla människor återvände till staden, och det blev ödsligt på landet. Manon föreslog, att vi åter skulle hyra ett hus i Paris. Jag kunde ej samtycka härtill, men för att i någon mån ställa henne till freds sade jag, att vi där kunde hyra en liten möblerad lägenhet att ligga i över natten, då vi voro försenade, ty olägenheten att resa ut till Chaillot så sent var det skäl hon uppgav för flyttningen. Vi började således hålla oss med två bostäder, en i staden och en på landet. Denna förändring gav den sista stöten åt vår ekonomiska ställning, i det den gav upphov åt två äventyr som vållade vår ruin. Manon hade en bror, som var livdrabant. Olyck