63 Den enda ynnest jag för tillfället bad honom om, var att han ingenting skulle säga åt Manon om min förlust och om vårt samtal. Jag lämnade honom ännu mindre tillfreds än jag kommit och ångrade till och med, att jag anförtrott honom min hemlighet. Han hade ingenting gjort för mig, som jag icke lika väl kunnat uppnå utan denna förklaring, och jag kände en dödlig fruktan, att han skulle bryta det löfte, han givit, att ingenting yppa för Manon. Därtill kom, att jag hade orsak befara, i betraktande av det sinnelag han förrått, att han skulle söka utföra sin avsikt att draga nytta av henne, som hans uttryck lydde, genom att beröva mig henne eller åtminstone övertala henne att lämna mig och fästa sig vid någon rikare och lyckligare älskare. Jag försjönk i ändlösa betraktelser häröver, vilka endast tjänade till att plåga mig och förnya den förtvivlan, vari jag på morgonen befunnit mig. Flera gånger föll det mig i sinnet att skriva till min far och låtsa en ny omvändelse och bättring för att av honom erhålla någon penninghjälp, men jag erinrade mig, att han, trots sin godhet, i sex månader hållit mig inspärrad i ett trångt fängelse för min första förseelse, och jag var övertygad om, att efter en sådan skandal som den min rymning från Saint-Sulpice måst förorsaka skulle han behandla mig mycket strängare. Ur detta tumult av tankar uppstod slutligen en, som med ens återgav mig min sinnesro och som