66 Vi satte oss ned på en bänk. — Ack, suckade jag ur djupet av mitt hjärta, din medkänsla måste vara gränslös, min käre Tiberge, om du försäkrar mig att den är lika stark som mina kval. Jag blyges över att låta dig se dem, ty jag medger, att deras ursprung är föga ärofullt, men deras verkningar äro så bedrövliga, att man ej behöver hålla av mig så mycket som du gör för att röras därav. Han bad mig som ett vänskapsbevis, att jag utan omsvep skulle berätta vad som hänt mig alltsedan min flykt från Saint-Sulpice. Jag efterkom hans önskan, och långt ifrån att förvränga något av sanningen eller förringa mina felsteg för att göra dem ursäktliga, talade jag om min passion med all den våldsamhet, den ingav mig. Jag framställde den såsom en av dessa säregna överrumplingar av ödet, som arbetar på en stackares undergång, ett av dessa angrepp, vilka äro lika omöjliga för dygden att avvärja som för klokheten att förutse. Jag gjorde en livlig målning av mina sinnesrörelser och mina farhågor, av den förtvivlan vari jag befunnit mig två timmar innan vi möttes, och av den, i vilken jag skulle återfalla, om jag övergåves av mina vänner lika obarmhärtigt som av lyckan, och jag lyckades beveka den gode Tiberge till den grad, att han tycktes lika kvald av sin medömkan som jag av mina lidanden. Han tröttnade ej att omfamna mig och uppmana mig att hämta mod och tröst, men då han alltjämt