72 det, som jag enligt överenskommelsen delade med mig åt mina bolagsmän. Jag fruktade ej längre att meddela Manon vår förlust i Chaillot, och för att trösta henne över denna ledsamma underrättelse hyrde jag ett möblerat hus, varest vi inrättade oss med alla tecken till välstånd och trygghet. Tiberge hade under denna tid icke försummat att avlägga täta besök hos oss. Hans moralpredikningar voro ändlösa. Oupphörligt föreställde han mig, vilken orätt jag begick mot mitt samvete, mot min heder och min framtid. Jag mottog hans förmaningar vänskapligt, och ehuru jag ej hyste den ringaste lust att efterfölja dem, höll jag honom räkning för hans nit, emedan jag kände dess ursprung. Understundom skämtade jag godlynt med honom i närvaro av Manon själv och uppmanade honom att icke vara mera samvetsöm än en stor mängd biskopar och andra präster, som veta att mycket väl förena en älskarinna med ett prebende. — Se, sade jag, i det jag visade på min flickas ögon, och säg mig sedan, om det finns ett fel, som inte rättfärdigas av en så vacker orsak. Han gav sig till tåls och höll i därmed länge nog, men då han såg att min förmögenhet ökades och då jag icke blott hade återställt hans hundra pistoler utan därtill, efter att ha hyrt ett hus och fördubblat mina utgifter, stod i begrepp att mer än någonsin